Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/457

Den här sidan har korrekturlästs

satte hatten på huvudet, »nu, då jag ryckt ut dina gifttänder, huggorm, så bit om du kan!»

Och han lämnade rummet utan att ens se sig om.

Vid porten fann han de båda karlarna med de tre hästarna.

Mina herrar», sade han, »monseigneurs befallning är, som ni veta, att så fort som möjligt föra fruntimret däruppe till fästet La Pointe och att inte lämna henne, förrän hon gått ombord.

Som dessa ord fullkomligt överensstämde med den order de fått, nickade de bifallande.

Athos svingade sig upp i sadeln och red bort i galopp. Men i stället för att följa vägen red han tvärs över fälten, kraftigt sporrande sin häst, och stannade emellanåt för att lyssna.

Vid en av dessa halter hörde han på vägen stegen av flera hästar. Han tvivlade icke på att det var kardinalen och hans eskort. Genast satte han i väg ännu ett stycke utan uppehåll, stannade därpå och gned löddret av hästen med ljung och löv och fattade sedan posto tvärs över vägen ett par hundra steg från lägret.

»Vem där?» ropade han på avstånd, då han såg ryttarna komma.

»Jag tror det är vår tappra musketör», sade kardinalen.

»Ja, monseigneur, han själv», svarade Athos.

»Herr Athos», sade Richelieu, »mottag mitt hjärtliga tack för den goda vakt ni skänkt oss. Mina herrar, nu äro vi framme; rid fram till vänstra porten, lösen är Roi och Ré.»

Med dessa ord hälsade kardinalen med en nick de tre vännerna och tog av åt höger, följd av sin stallmästare; ty denna natt sov han själv i lägret.

»Nåväl», sade Porthos och Aramis på en gång, då kardinalen var utom hörhåll, »han skrev papperet, som hon bad honom om.»

»Jag vet det», sade Athos lugnt, »ty här har jag det.»

Och icke ett enda ord mera yttrade de tre vännerna under hela vägen till sitt kvarter, utom för att giva posterna lösen.

Man skickade endast Mousqueton för att säga till Planchet, att man bad hans herre, när han blivit avlöst från löpgraven, att genast infinna sig i musketörernas kvarter.

Som Athos beräknat, gjorde mylady, då hon vid porten fann de två på henne väntande karlarna, ingen svårighet att följa dem. Hon hade visserligen ett ögonblick känt frestelsen att låta föra sig till kardinalen och tala om allt för ho-