på ett glas musserande vin. »En sådan kanalje till värdshusvärd», utropade han, »som ger oss anjouvin i stället för champagne och tror sig kunna lura oss! Ja», fortfor han, »en förtjusande kvinna, som visat sig förekommande mot vår vän d'Artagnan, som å sin sida spelat henne, jag vet inte vad för gement spratt, som hon velat hämnas för en månad sedan, då hon försökte att låta döda honom genom muskötskott, för en vecka sedan, då hon ville förgifta honom, och i går, då hon begärde hans huvud av kardinalen.»
»Vad för slag! Begärde mitt huvud av kardinalen?» utropade d'Artagnan blek av förskräckelse.
»Det är sant som evangelium», sade Porthos, »jag hörde det med mina egna öron.»
»Jag också», instämde Aramis.
»Då», sade d'Artagnan, i det han modlös lät sin arm sjunka ned, »är det gagnlöst att kämpa emot längre, det är så gott att jag genast skjuter mig för pannan, så är det slut med ens.»
»Det är den sista dumhet man bör göra», sade Athos, »därför att det är den enda, som inte kan repareras.»
»Men jag kan aldrig undkomma», sade d'Artagnan, »med sådana fiender omkring mig. Först min okände från Meung, så de Wardes, som jag givit tre värjstyng, sedan mylady, vars hemlighet jag upptäckt, och slutligen kardinalen, vars hämndplaner jag korsat.»
»Nåja», sade Athos, »allt det där gör inte mer än fyra, och vi äro också fyra, alltså en mot en. För tusan, om jag får tro de tecken Grimaud gör oss, få vi snart att göra med ett långt större antal. Vad är det, Grimaud?» frågade Athos. »I betraktande av ställningens allvar tillåter jag dig att tala min vän, men var fåordig, det ber jag dig om. Vad ser du?»
»En trupp.»
»Hur många man?»
»Tjugu.»
»Vad för slags folk?»
»Sexton skansgrävare, fyra soldater.»
»Hur långt från oss?»
»Fem hundra steg.»
»Det är bra, då hinna vi ännu äta upp den här fågeln och dricka din skål, d'Artagnan.»
»Ja, skål på dig, d'Artagnan!» sade Porthos och Aramis. »Och allt gott!»
»Ja, allt gott — ehuru jag inte tror, att edra välönskningar komna att hjälpa mig mycket.»
