hon dödar eller låter döda hertigen? Men hertigen är ju vår vän?»
»Hertigen är engelsman, hertigen bekrigar oss, må hon göra vad hon behagar med hertigen, jag bryr mig lika litet om det som om en tom butelj.»
Och Athos kastade femtio fot från sig en butelj, som han höll i handen och ur vilken han hällt sista droppen i sitt glas.
»Ett ögonblick!» sade d'Artagnan. »Så lätt överger jag inte Buckingham, kom ihåg de vackra hästarna han gav oss!»
»Och i synnerhet de vackra sadlarna!» tillade Porthos, som just i detta ögonblick bar på sin kappa galonerna, som suttit på hans sadel.
»Dessutom», sade Aramis, »vill Gud en syndares omvändelse men inte hans död.»
»Amen!» sade Athos. »Men vi få återkomma till den saken sedan, om det roar er; vad som för ögonblicket sysselsatte mig mest — och jag är säker på att du kommer att förstå mig, d'Artagnan — det var att kunna ta ifrån den där kvinnan ett slags fullmakt in blanco, som hon avpressat kardinalen och med vars tillhjälp hon ostraffat kunde göra sig av med dig och kanske med oss.»
»Men det är då en riktig avgrundsande, den där varelsen!» sade Porthos, i det han höll fram sin tallrik åt Athos, som skar för fågel.
»Och denna fullmakt», sade d'Artagnan, »är den ännu i hennes händer?»
»Nej, den har övergått i mina; jag vill inte säga, att det skedde utan all svårighet, för då skulle jag ljuga.»
»Min kära Athos», utropade d'Artagnan, »jag kan inte längre räkna alla de gånger jag haft dig att tacka för livet!»
»Det var således för att få tag i henne, som du lämnade oss?» frågade Aramis.
»Alldeles.»
»Och du har den där fullmakten av kardinalen?» frågade d'Artagnan.
»Här är den!» svarade Athos.
Och han tog upp det dyrbara papperet ur rockfickan.
D'Artagnan vek upp det med händer, vars darrning han icke ens försökte dölja och läste:
»Det är på min befallning och för statens väl, som innehavaren av detta papper utfört vad han gjort.
Den 3 december 1627.
Richelieu.»
