kommit inom skotthåll, avlossade en fruktansvärd salva mot denna man, som tycktes liksom för nöjets skull utsätta sig för kulorna.
Men det såg ut som om Athos hade något trollmedel fäst vid sin person, ty kulorna foro vinande runt omkring honom, men ingen enda träffade.
Athos svängde sin fana, i det han vände ryggen åt trupperna från staden och hälsade de sina i lägret. Från båda hållen hördes högljudda rop, förbittrade rop från det ena hållet och jubelrop från det andra.
En ny salva följde tätt på den första, och tre kulor, som genomborrade servetten, gjorde den verkligen till en fana. Man hörde rösterna från hela lägret, som skreko:
»Gå ned, gå ned!»
Athos gick ned, och hans kamrater, som väntat honom med ångest, togo nu emot honom med glädje.
»Seså, Athos», sade d'Artagnan, »låt oss ta ut stegen! Nu, då vi funnit allt, utom pengar, vore det ju fånigt att låta döda sig.»
Men Athos fortfor att marschera helt majestätiskt trots kamraternas föreställningar, så att de slutligen, när inga förmaningar hjälpte, rättade sin gång efter hans.
Grimaud och hans korg hade fått försprång och voro nu båda två utom håll för kulorna.
Efter några ögonblick hördes en ursinnig gevärseld.
»Vad är det?» frågade Porthos. »Vad skjuter man nu på? Jag hör inga kulor vina och ser inte till någon människa.»
»De skjuta på våra döda», sade Athos.
»Men våra döda komma inte att svara.»
»Alldeles riktigt, och då misstänka de någon krigslist och måste överlägga; de skicka då en parlamentär, och när de komma underfund med skämtet, äro vi redan utom skotthåll för dem. Därför behöva vi inte brådska så förfärligt, att vi skaffa oss lunginflammation.»
»Åh, nu förstår jag!» sade Porthos förbluffad.
»Det var då för väl!» sade Athos med en axelryckning.
Fransmännen å sin sida uppgåvo oupphörliga jubelrop, när de sågo de fyra männen återvända i sakta mak.
Till sist hördes en ny gevärssalva, och denna gång slogo kulorna ned på stenarna runt omkring de fyra vännerna och veno hemskt i öronen på dem. Rochellerna hade äntligen satt sig i besittning av bastionen.
»Det kallar jag oskickligt folk», sade Athos. »Hur många av dem ha vi dödat? Tolv?»
