låta brodera tre gyllene liljor på den och skänka den åt ert kompani till fana.»
»Monseigneur», sade herr de Tréville, »det vore en orättvisa mot gardet; herr d'Artagnan tillhör inte ännu mitt folk, utan kapten Desessarts‘.»
»Nåväl, så upptag då honom vid ert kompani!» sade kardinalen; »det är en orättvisa, att dessa fyra tappra soldater inte tjäna vid samma kompani.»
Samma afton underrättade herr de Tréville de tre musketörerna och d'Artagnan om denna glada nyhet och inbjöd dem alla fyra till frukost hos sig dagen därpå.
»Sannerligen», sade d'Artagnan till Athos, »det var en präktig idé du hade, och vi ha, som du sade, skördat mycken ära därpå och även kunnat ha ett samtal av högsta vikt.»
»Som vi nu kunna fortsätta utan att väcka några misstankar alls, ty med Guds hjälp komma vi hädanefter att anses för kardinalister.»
Samma afton uppvaktade d'Artagnan kapten Desessarts för att betyga honom sin vördnad och meddela honom sin befordran.
Herr Desessarts, som tyckte mycket om d'Artagnan, erbjöd honom då sina tjänster, ty denna förflyttning till en annan kår medförde utrustningskostnader.
D'Artagnan avböjde anbudet, men som han fann tillfället gynnsamt, bad han herr Desessarts låta värdera diamanten, som han lämnade honom och önskade förvandlad i pengar.
Dagen därpå, klockan åtta på morgonen, inträdde herr Desessarts‘ betjänt hos d'Artagnan och lämnade honom en påse med guldmynt, innehållande sjutusen livres.
Det var priset för drottningens diamant.
48.
EN FAMILJEAFFÄR
Athos hade funnit ordet: en familjeaffär. En familjeaffär var icke underkastad kardinalens undersökningar, en familjeaffär angick icke någon annan, man kunde öppet inför hela världen sysselsätta sig med en familjeaffär. Alltså hade Athos funnit ordet: en familjeaffär.
Aramis hade funnit idén: betjänterna.
Porthos hade funnit medlet: diamanten.
D'Artagnan ensam hade icke funnit någonting, han som
