»Tag Planchet, han är tapper och slug, det är redan två egenskaper av de fyra.»
»Mina herrar», sade Aramis, »huvudsaken är inte att veta, vilken av våra betjänter är den tystlåtnaste, den starkaste, den slugaste eller den tappraste, huvudsaken är att veta vem av dem som tycker mest om pengar.»
»Vad Aramis säger är mycket förståndigt», sade Athos; man måste lägga an på folks svagheter och inte på deras dygder. Herr abbé, ni är en stor moralist!»
»Jag skulle tro det», sade Aramis; »ty vi ha inte allenast behov av att bli väl betjänade för att lyckas, utan även för att inte misslyckas, i vilket fall det gäller huvudet, icke för betjänterna, men…»
»Tala saktare, Aramis!» sade Athos.
»Mycket rätt. Icke för betjänterna», återtog Aramis, men för husbonden och kanske till och med för husbönderna! Äro våra betjänter oss tillräckligt tillgivna för att offra sina liv för oss? Nej.»
»Sannerligen skulle jag inte nästan vilja ansvara för Planchet i så fall», sade d'Artagnan.
»Nåväl, min kära vän, lägg till hans naturliga tillgivenhet en rund summa, som gör honom något så när välbärgad, så kan du sedan ansvara två gånger för honom i stället för en.»
»Ack, min Gud, nej, du kommer likafullt att bli bedragen!» utbrast Athos, som var optimist i fråga om saker och pessimist i fråga om människor. »De komma att lova allt för att få pengar, men på vägen skall fruktan hindra dem från att handla. Råka de fast, så kommer man att ansätta dem hårt, och hårt ansatta, bekänna de allt. För fan, vi äro väl inga barn heller! För att komma till England» — Athos sänkte rösten — »måste man ju fara genom hela Frankrike, som är fullsått av kardinalens spioner och kreatur; man måste ha ett pass för att kunna gå ombord, man måste kunna «engelska för att fråga efter vägen till London. Ja, det säger jag, jag finner saken mycket kinkig.»
»Visst inte», sade d'Artagnan, som höll strängt på att färden skulle företagas, »jag tycker tvärtom, att den är mycket lätt. Det är ju klart, för tusan, att om man skriver oförnuftiga saker till lord Winter, skriver om kardinalens avskyvärda handlingar…»
»Saktare!» varnade Athos.
»Om intriger och statshemligheter», fortfor d'Artagnan rättande sig efter varningen, »då faller det av sig självt att vi bli levande rådbråkade; men för Guds skull, glöm då
