ögonblick och skrev sedan tio eller tolv rader med en förtjusande liten fruntimmersstil, varpå han med sakta och långsam röst, som om han vägt varje ord, läste upp följande:
»Mylord!
Den, som tillskriver er dessa rader, har en gång haft äran att korsa sin värja med er i en liten inhägnad vid Enfergatan i Paris. Som ni sedermera haft godheten mer än en gång att kalla er en vän till brevskrivaren, vill denne genom ett gott råd visa sig tacksam för denna vänskap. Två gånger redan har ni hållit på att falla offer för en nära släkting, som ni tror vara er arvtagerska, emedan ni är okunnig om att hon, innan hon ingick äktenskap i England, redan var gift i Frankrike. Men tredje gången, som är denna, kunde ni komma att duka under. Er släkting har rest från La Rochelle, till England nu i natt… Övervaka hennes ankomst, ty hon har stora och ohyggliga planer. Om ni absolut vill veta, vad hon kan vara i stånd till, så läs hennes förflutna liv på hennes vänstra axel.»
»Nå, det där var ju förträffligt», sade Athos, »och du för pennan som en statssekreterare, min kära Aramis. Lord Winter skall nu hålla god vakt, såvida brevet kommer honom tillhanda, och även om det fölle i händerna på hans eminens själv, kan det inte kompromettera oss. Men som betjänten, som skall resa, kunde vilja inbilla oss, att han varit i London, fast han inte kommit längre än till Châtellerault, så låt oss inte ge honom mer än hälften av pengarna, när han får brevet, och lova honom den andra hälften, då han kommer med svaret. Har du diamanten?» fortfor Athos.
»Jag har det som bättre är, jag har pengarna för dem, svarade d'Artagnan och kastade penningpåsen på bordet; vid klangen av guldet lyfte Aramis blicken, Porthos spratt till, Athos däremot förblev oberörd.
»Hur mycket är det i den där påsen?» frågade han.
»Sjutusen livres i louisdorer om tolv francs.»
»Sjutusen livres!» utropade Porthos; »den där eländiga lilla stenen värd sjutusen livres?»
»Det ser så ut», sade Athos, »eftersom de ligga här; jag antager nämligen, att vår vän d'Artagnan inte lagt till av sina egna pengar.»
»Men, mina herrar», sade d'Artagnan, »med allt det här ha vi inte tänkt det minsta på drottningen. Låtom oss vara en smula rädda om hennes kära Buckinghams hälsa, det är det minsta vi äro skyldiga henne.»
