Å sin sida uppfångade de belägrande tid efter annan budbärare, som rochellarna skickade till Buckingham, eller spioner, som Buckingham skickade till rochellarna. I båda fallen gjordes processen kort. Herr kardinalen uttalade det enda ordet: häng! Men inbjöd konungen att komma och se hängningen. Konungen kom dit trött och uttråkad och intog en god plats för att kunna åse operationen i alla dess enskildheter, ty det var ju alltid en liten förströelse och hjälpte honom att med tålamod avvakta utgången av belägringen; men det hindrade honom icke att ha mycket ledsamt och att varje ögonblick tala om att återvända till Paris, så att om budbärarna och spionerna börjat tryta, skulle hans eminens råkat i stor förlägenhet.
Icke desto mindre gick tiden, och rochellarna gåvo sig icke. Den sista spionen, som man gripit, innehade ett brev. Detta brev underrättade visserligen Buckingham om att staden var i yttersta trångmål, men i stället för att tillägga: »Om er hjälp icke kommer inom fjorton dagar, måste vi ge oss», bifogade det helt enkelt: »Om er hjälp icke kommer inom fjorton dagar, så skola vi alla vara ihjälhungrade, när den kommer.»
Rochellarna satte således hela sitt hopp till Buckingham; Buckingham var deras Messias! Det var alldeles tydligt, att om de en dag finge med säkerhet veta, att de icke längre kunde räkna på Buckingham, skulle deras mod slockna på samma gång som deras förhoppningar.
Kardinalen väntade således med stor otålighet underrättelser från England, att Buckingham icke skulle komma.
Den i konungens krigsråd ofta avhandlade frågan att taga staden med storm blev alltid förkastad; först och främst syntes La Rochelle ointagligt, och vidare visste kardinalen mycket väl, vad han än sade, att den avskyvärda blodsutgjutelsen i denna sammandrabbning, där fransmän stodo mot fransmän, var en tillbakagång på sextio år i politiken, och kardinalen var vad man i våra dagar skulle kalla en framstegsman. La Rochelles plundring och tre eller fyra tusen hugenotters slaktande år 1628 skulle verkligen fått en alltför stor likhet med blodbadet under Bartolomeinatten år 1572; och först och sist, detta ytterliga medel, som konungen såsom god katolik alls icke hade något emot strandade alltid på de belägrande generalernas argument: »La Rochelle kan endast tagas genom hunger.»
Kardinalen kunde icke frigöra sig från den fruktan, vari hans förskräckliga utskickade försatt honom, ty även han
