hade fattat den besynnerliga sammansättningen hos denna kvinna, än en orm, än en lejoninna. Hade hon svikit honom? Var hon död? I alla händelser kände han henne tillräckligt för att veta, att vare sig hon handlade för eller mot honom, var vän eller fiende, var det icke utan viktiga hinder hon förhöll sig overksam; men varifrån kommo dessa hinder? Det var detta han icke kunde veta. För övrigt räknade han på mylady, och detta med allt skäl; han hade i denna kvinnas förflutna liv gissat sig till förfärliga saker, som endast hans röda mantel kunde skyla, och han insåg, att av en eller annan orsak denna kvinna var helt vunnen för honom, därför att hon endast i honom kunde finna ett stöd, mäktigare än den fara, som hotade henne.
Han beslöt således att föra kriget alldeles ensam och att endast vänta bistånd utifrån så, som man väntar på en lycklig slump. Han fortfor att låta uppföra den mycket omordade dammen, som skulle svälta ut La Rochelle; i avvaktan därpå kastade han sina blickar på denna olyckliga stad, som inneslöt så mycken djup nöd, så mycken hjältemodig dygd, och erinrande sig Ludvig XI, sin politiska föregångare, liksom han själv var Robespierres, tänkte han på den grundsats, som denna »Tristans stallbroder»[1] följde: »söndra för att härska».
När Henrik IV belägrade Paris, lät han över murarna kasta in bröd och livsmedel; kardinalen lät kasta in små biljetter, i vilka han föreställde rochellarna, hur orättvisst, egennyttigt och barbariskt deras anförare handlade; dessa anförare hade spannmål i överflöd och delade icke ut den; de hyllade den grundsatsen — ty även de hade grundsatser — att det gjorde ingenting om kvinnor, barn och gubbar dogo av svält, endast männen, som skulle försvara deras murar, hade mat tillräckligt att förbli starka och friska. Hittills hade denna grundsats, vare sig av undergivenhet eller oförmåga att motverka den, om icke blivit allmänt antagen, åtminstone övergått från teori till praktik; men kardinalens biljetter började rubba tron på dess berättigande. Biljetterna påminde människorna om, att dessa barn, dessa kvinnor, dessa gubbar, som man lät omkomma, voro deras söner, deras hustrur och deras fäder, och att det vore rättvisare om alla delade den gemensamma nöden, så att en lika belägenhet måtte framkalla enhälliga beslut.
- ↑ Tristan var Ludvig XI:s bödel, och Ludvig XI har blivit kallad på detta sätt.