En dag, då kardinalen, plågad av en dödande ledsnad, utan hopp om något resultat av underhandlingarna med staden, utan några underrättelser från England, hade ridit ut, utan annat mål än att komma ut, åtföljd endast av Cahusac och La Houdiniére, och, blandade sina drömmars omätlighet med oceanens, färdades utefter de sandiga stränderna, kom han i sakta skritt upp på en kulle, från vars topp han såg bakom en häck sju män, som lågo utsträckta på sanden, omgivna av tömda buteljer och passande på att få njuta av en av de vid denna årstid så sällsynta solstrålarna. Fyra av dessa män voro våra musketörer, som beredde sig att höra på uppläsningen av ett brev, som en av dem nyss fått. Detta brev var av sådan vikt, att det förmått dem att övergiva de på en trumma liggande korten och tärningarna.
De tre andra voro sysselsatta med att draga upp korken ur en ofantlig damejeanne med colliourevin; det var herrarnas betjänter.
Kardinalen var som sagt vid dystert lynne, och då han var vid denna sinnesstämning, fanns intet, som så fördubblade hans dåliga humör som andras munterhet; dessutom hade han en egendomlig inbillning, nämligen att det var hans egna bekymmer, som framkallade andras munterhet. Med ett tecken åt La Houdiniere och Cahusac att stanna steg han av hästen och närmade sig dessa misstänkta skrattare, i hopp om att med tillhjälp av sanden, som förtog ljudet av hans steg, och häcken, som dolde honom, kunna uppsnappa några ord av detta samtal, som föreföll honom så intressant.
Först på tio stegs avstånd från häcken kände han igen det gaskogniska pratet, och som han redan sett, att dessa män voro musketörer, tvivlade han icke på att de andra voro de, som man kallade »de oskiljaktiga», det vill säga Athos, Porthos och Aramis.
Man kan lätt tänka sig, att hans längtan att lyssna till samtalet ökades icke litet genom denna upptäckt; det kom något egendomligt i hans blick, och med en tigerkatts steg smög han sig fram till häcken; men han hade ännu endast kunnat uppfatta enstaka ord utan någon bestämd mening, då ett ljudligt och kort utrop kom honom att rycka till och väckte musketörernas uppmärksamhet.
»Officer!» skrek Grimaud.
»Jag tror du talar, slyngel!» sade Athos, i det han reste Sig på armbågen och fäste sin lågande blick på Grimaud. Också tillade Grimaud icke ett ord, utan nöjde sig med
