Också hade de första ögonblicken av hennes fångenskap varit förfärliga; några konvulsioner av raseri, som hon icke kunde övervinna, hade betalat den kvinnliga svaghetens skuld till naturen. Men småningom lyckades hon undertrycka utbrotten av sin vanvettiga vrede, den nervösa darrning, som skakat hennes kropp, hade upphört, och nu satt hon där hopkrupen som en trött orm, som vilar sig.
»Ja, ja, jag var galen, som förivrade mig så där», sade hon, i det hon såg sig i spegeln, som återkastade den brinnande blick, med vilken hon tycktes fråga sig själv. »Ingen häftighet, inga våldsamma utbrott, det är bara ett bevis på svaghet! För övrigt har jag aldrig lyckats med det medlet; kanske om jag hade att göra med kvinnor, skulle jag ha utsikt att finna dem ännu svagare än jag och följaktligen besegra dem; men det är mot män jag nu kämpar, och för dem är jag endast kvinna. — Må jag därför kämpa som kvinna — min styrka ligger i min svaghet.»
Och liksom för att övertyga sig själv om de olika förändringar, som hon kunde underkasta sitt uttrycksfulla och rörliga ansikte, lät hon det nu i tur och ordning antaga alla uttryck, från och med vreden, som vanställde hennes drag, ända till det ljuvaste, ömmaste och mest förföriska leende. Därpå ordnade hon med sina skickliga händer sitt hår i alla de olika våglinjer, genom vilka hon trodde sig kunna höja sitt ansiktes tjuskraft. Slutligen mumlade hon, belåten med sig själv:
»Seså, ingenting är förlorat, jag är ännu alltid vacker!»
Klockan var nära åtta på aftonen. Mylady varsnade en säng; hon trodde, att några timmars vila skulle uppfriska icke blott hennes huvud och idéer, utan även hennes hy. Emellertid fick hon, innan hon lade sig, en ännu bättre idé. Hon hade hört talas om aftonmåltid; hon hade ju redan varit en timme i detta rum, det kunde icke dröja länge, innan man kom in med hennes kvällsvard. Fången ville icke förlora tid; hon beslöt att redan denna afton göra ett försök att undersöka terrängen, genom att studera de personers karaktär, som fått sig hennes bevakning anförtrodd.
En ljusstrimma syntes under dörren; denna ljusstrimma tillkännagav hennes fångvaktares återkomst. Mylady, som hade stigit upp, kastade sig hastigt tillbaka i länstolen, med huvudet tillbakalutat, det vackra håret upplöst och utslaget, barmen halvt blottad under de tillskrynklade spetsarna, den ena handen på hjärtat och den andra hängande ned.
