sammeten genom en snurrande rörelse, som förklaras av den envisa Porthos’ motstånd.
D'Artagnan, som hörde musketören svära, ville slippa ur kappan, som hindrade honom att se, och sökte sig en väg ut genom vecken, han var i synnerhet rädd för att på något sätt skada det präktiga gehänget, som vi redan känna till, men då han helt beskedligt öppnade ögonen, fann han sig med näsan inklämd rätt mellan axlarna på Porthos, det vill säga mitt på gehänget.
Ack, liksom de flesta saker här i världen, som endast ha utseendet för sig, var gehänget av guld framtill men rama buffellädret på baksidan! Då Porthos, en äkta storskrytare som han var, icke kunde lägga sig till ett helt guldgehäng, ville han åtminstone ståta med ett halvt; det är därför lätt att förstå snuvans nödvändighet och behovet av kappan.
»Fan besitta!» skrek Porthos och gjorde de största ansträngningar att befria sig från d'Artagnan, som kravsade i ryggen på honom, »ni måste vara galen, som så där kastar er över folk!»
»Ursäkta», sade d'Artagnan, som kom fram under armen på jätten, »men jag har mycket bråttom, jag springer efter en person, och…»
»Glömmer ni händelsevis edra ögon hemma, när ni är ute och springer?» frågade Porthos.
»Nej», svarade d'Artagnan stött, »och tack vare mina ögon ser jag till och med vad andra inte se.»
Antingen Porthos begrep eller inte begrep piken, säkert är att han gav fritt lopp åt sin vrede.
»Herre»», röt han, »ni kommer att bli genompryglad, det förbereder jag er på, om ni så där skubbar er mot musketörer!»
»Genompryglad? — det var ett fult ord!»
»Det är det som anstår en man, som är van att se sina fiender i ansiktet.»
»Ja visst för tusan, jag förstår mycket väl, att ni inte vill vända ryggen åt folk!» Och den unga mannen, förtjust över sitt lyckade skämt, avlägsnade sig med ett gapskratt.
Porthos skummade av raseri och gjorde en rörelse för att kasta sig över d'Artagnan.
»Sedan, sedan», skrek denne till honom, »när ni inte längre har kappan på er!»
»Klockan ett då, bakom Luxembourg!»
