»Gå och säg till lord Winter», sade Felton, uttröttad av dessa oupphörliga klagomål.
»O, nej, nej», utropade mylady, nej, herr löjtnant, kalla inte hit honom, jag besvär er därom! Jag mår bra, jag behöver ingenting, kalla inte hit honom!»
Hon inlade en så ofantlig häftighet, en så hänförande vältalighet i detta utrop, att Felton rycktes med därav och tog några steg in i rummet.
»Han är fast!» tänkte mylady.
»Emellertid, min fru», sade Felton, »om ni verkligen är sjuk, skall man skicka efter en läkare, och om ni narrar oss, är det värst för er själv, men då ha åtminstone vi ingenting att förebrå oss.»
Mylady svarade ingenting, men lutande tillbaka sitt vackra huvud på örngottskudden smälte hon i tårar och brast ut i snyftningar.
Felton betraktade henne ett ögonblick, med sin vanliga känslolöshet, men då han såg, att krisen hotade att bli långvarig, avlägsnade han sig; kvinnan följde honom. Lord Winter syntes icke till.
»Jag tror, att jag börjar se klart», mumlade mylady med vild glädje och kröp ned under lakanen för att dölja detta utbrott av inre tillfredsställelse för alla, som möjligen kunde spionera på henne.
Två timmar gingo.
»Nu är det tid på att sjukdomen upphör», sade hon till sig själv. »Låt oss stiga upp och redan i dag tillkämpa oss någon framgång. Jag har inte mer än tio dagar på mig, och i afton äro redan två gångna.»
Man hade redan på morgonen, då man kom in till mylady, haft med sig hennes frukost, och hon tänkte, att man nu snart skulle komma och taga bort bordet och att hon då skulle få återse Felton.
Mylady misstog sig icke. Felton lät åter se sig, och utan att fråga efter om mylady rört frukosten eller ej, gav han ett tecken, att man skulle flytta ut bordet ur rummet, dit man vanligtvis bar in det fullt dukat.
Felton stannade kvar sist i rummet; han höll en bok i handen.
»Mylady, vilande i en länstol nära spisen, där hon satt, vacker, blek och undergiven, liknade en helig jungfru, väntande på martyrdöden.
Felton gick fram till henne och sade:
»Lord Winter, som är katolik liksom ni, min fru, har
