Men var lugn, det ruset är inte farligt och har inga följder.»
Och lord Winter gick sin väg svärjande, vilket på denna tid var en helt kavaljersmässig vana.
Felton hade verkligen hela tiden stått bakom dörren och icke förlorat ett ord av hela detta samtal.
Mylady hade gissat rätt.
»Ja, gå, gå härifrån!» sade hon efter sin svåger. »Följderna nalkas tvärtom, men du kommer inte att se dem, din idiot, förrän det är för sent att undvika dem!»
Det blev åter tyst och två timmar gingo; man bar in kvällsvarden, och man fann mylady sysselsatt med att helt högt läsa sina böner, böner som hon lärt sig av en gammal tjänare hos sin andra man, vilken tjänare var en den strängaste puritan. Hon föreföll att vara i extas och tycktes icke ens märka vad som tilldrog sig omkring henne. Felton gav tecken att man icke skulle störa henne, och då allt var i ordning, gick han tyst ut med soldaterna.
Mylady visste, att man kunde spionera på henne, hon fortsatte därför sina böner till slut, och det föreföll henne som om den utanför hennes dörr på post gående soldaten icke längre marscherade med samma steg som förut och tycktes lyssna.
För ögonblicket önskade hon icke något mera, hon steg upp, slog sig ned vid bordet och åt litet men drack intet annat än vatten.
En timme därefter kom man och tog bort bordet, men mylady märkte, att Felton denna gång icke var med soldaterna.
Han var således rädd för att se henne för ofta.
Hon vände sig mot väggen för att småle, ty det låg i detta leende en sådan triumf, att det varit nog att förråda henne.
Hon lät ännu en halvtimme gå, och som allt nu var tyst i det gamla slottet och intet annat ljud hördes än vågornas eviga brus, denna oceanens väldiga andhämtning, började hon med sin rena, klangfulla och vibrerande röst första versen av en psalm, som då för tiden var mycket omtyckt av puritanerna:
»Herre, du oss övergiver
För att pröva oss i tro och bön,
Men till sist du ändock giver
Med din fadershand oss våra mödors lön.»
Dessa verser voro långt ifrån fulländade, men som man vet, berömde icke puritanerna sig av att vara särdeles poetiska av sig.
