»Det är bra, klockan ett!» svarade d'Artagnan och snodde i väg ut på gatan.
Men varken på denna gata, som han snart sprungit till slut, eller på den han nu såg framför sig, kunde han upptäcka någon. Hur sakta än den okände gått, hade han dock hunnit undan; kanske också hade han gått in i något hus. D'Artagnan frågade sig för om honom hos alla han mötte, gick ned ända till färjan, gick sedan uppför Rue de la Seine och La Croix-Rouge, men såg ingen, absolut ingen. Emellertid var denna promenad nyttig för honom så till vida, att ju mera svetten lackade från hans panna, desto kallare blev han i sitt inre.
Han började nu övertänka de händelser, som nyss tilldragit sig; de voro många och icke särdeles lyckosamma; klockan var knappt elva på förmiddagen, och redan hade morgonstunden ådragit honom herr de Trévilles onåd, ty naturligtvis kunde han icke undgå att finna d'Artagnans sätt att ta avsked litet vårdslöst. Dessutom hade han skaffat sig två goda dueller med två män i stånd att vardera döda tre d'Artagnaner, med två musketörer, nog av, det vill säga med två av dessa män, som han skattade så högt och i sina tankar och sitt hjärta satte högre än alla andra.
Utsikterna voro dystra nog. Säker på att bli dödad av Athos, kan man förstå, att den unga mannen icke bekymrade sig särdeles om Porthos. Emellertid, eftersom hoppet är det sista, som slocknar i människans hjärta, började han hoppas på att han skulle kunna överleva dessa två dueller, med förfärliga blessyrer naturligtvis, och i händelse han skulle få leva, gav han sig själv för framtiden följande läxa:
»En sådan vildhjärna jag är och en sådan grobian! Denna präktiga och olyckliga Athos var ju sårad just i den axel jag rände emot med huvudet som en annan gumse. Det enda som förvånar mig, är att han inte dödade mig på fläcken — det var hans rättighet; och den smärta jag tillfogade honom måste ha varit förfärlig. Vad Porthos beträffar — å, saken med Porthos, den var mera lustig!»
Och mot sin vilja började den unga mannen skratta, men såg sig på samma gång omkring, om icke möjligen detta skratt skulle såra någon förbigående, som icke kunde förstå vad han skrattade åt.
»Ja, vad Porthos beträffar, är det verkligen lustigare — men jag är i alla fall en tanklös galenpanna. Kastar man sig väl över folk så där utan att ropa se opp? Nej! Och kommer man och tittar under kapporna på dem för att se
