jag måste bestå striden och bära vittnesbörd om min tro; hör därför en förtvivlad kvinnas bön! Man bedrar er, men det är nu icke fråga om detta, jag ber er endast om en nåd, och om ni beviljar mig den, så skall jag välsigna er både i detta livet och i det tillkommande.»
»Tala vid min förman», sade Felton; »jag har lyckligtvis varken fått i uppdrag att förlåta eller att straffa, det är på en högre än mig som Gud lagt detta ansvar.»
»Nej, vid er, er ensam vill jag tala! Hör mig därför hellre än att bidraga till min undergång, min vanära!»
»Om ni förtjänt och själv ådragit er denna skam och vanära, måste ni underskasta er den som ett offer åt Gud.»
»Vad säger ni? Åh, ni förstår mig inte! Då jag talar om vanära, så tror ni, att jag talar om något straff, om fängelse eller död. O, om det vore Guds vilja! Vad frågar jag efter död eller fängelse!»
»Nu är det jag, som inte längre förstår er.»
»Eller låtsar som om ni inte förstod mig», svarade fången med ett tvivlande leende.
»Nej, min fru, på min krigarära, vid min tro som kristen!»
»Vad, ni skulle vara okunnig om lord Winters planer med mig?»
»Jag känner dem inte.»
»Omöjligt! Ni, hans förtrogne?»
»Jag ljuger aldrig!»
»Åh, han döljer dem allt för litet, skulle jag tro, för att man inte skulle gissa sig till dem.
»Jag försöker inte att gissa mig till någonting, jag väntar tills man anförtror mig en sak, och utom vad lord Winter sagt mig i er närvaro, har han ingenting anförtrott mig.»
»Men», utropade mylady i en obskrivlig ton av sanning, »ni är således inte hans medbrottsling, ni vet således inte, att han för mig har i beredskap en skymf, som alla jordens straff icke kunna upphinna i gräslighet?»
»Ni bedrar er, min fru», sade Felton rodnande, »lord Winter är inte i stånd till ett sådant brott.»
»Gott», tänkte mylady för sig själv, »utan att veta vad det är, kallar han det ett brott!»
Därpå tillade hon högt:
»En vän till den skamlösa nidingen kan göra vad som helst!»
»Vem kallar ni skamlös niding?»
»Finns det då i England två män, på vilka denna benämning passar in?»
