om tystnad? Seså, jag är en godhjärtad person’, tillade han, och fast jag inte tycker om puritanerna, gör jag dem ändå rättvisa och likaså puritanskorna, när de äro vackra. Seså, svär mig,nu en liten ed vid korset, jag begär ingenting mer av er.’
»’Vid korset!’ utropade jag och steg upp, ty vid ljudet av denna avskydda röst hade jag återvunnit all min styrka, vid korset svär jag, att intet löfte, ingen tortyr, ingen hotelse skall kunna täppa till munnen på mig! Vid korset svär jag att överallt anklaga er som en mördare, en äreskändare, en feg usling! Vid korset svär jag, att om jag någonsin slipper ut härifrån, skall jag anropa hela människosläktet om hämnd mot er!’
»’Akta er!’ utropade rösten i en hotfull ton, som jag hittills inte hade hört av den, ’jag har ett sista medel, som jag inte vill begagna annat än i högsta nödfall, för att tysta munnen på er eller åtminstone hindra, att man tror ett enda ord av vad ni kommer att’säga.’
»Jag uppbjöd alla mina krafter för att kunna svara honom med ett gapskratt. Han såg, att från och med nu var det en strid på liv och död mellan oss.
»’Hör på’, sade han, ’jag ger er ännu återstoden av denna natt och morgondagen för att tänka på saken. Lova att tiga, och ni skall se er omgiven av rikedom, anseende och till och med ärebetygelser; hota att tala, och jag dömer er till skam och vanära!’
»’Ni’, utropade jag, ’ni!’
»’Ja, till evig, outplånlig skam!’
»’Ni!’ utropade jag. — O, jag bedyrar er, Felton, att jag trodde honom vara vansinnig!
»’Ja, jag!’ svarade han.
»’Åh, lämna mig’, sade jag, ’gå er väg, om ni inte vill, att jag skall krossa mitt huvud mot muren!’
»’Det är bra’, sade han, ’ni har själv velat ha det'så! I morgon afton!’
»’I morgon afton!’ svarade jag, jag, i det jag åter sjönk till golvet och bet i mattån av raseri…»
Felton stod och stödde sig mot en lära och mylady såg med djävulsk glädje, att krafterna kanske skulle överge honom före berättelsens slut.
