Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/562

Den här sidan har korrekturlästs

Mylady sänkte på honom en av dessa blickar, som av en slav göra en konung.

Felton var puritan, han släppte denna kvinnas hand för att kyssa hennes fötter.

Han älskade henne icke längre, han tillbad henne.

När denna kris var över, när mylady tycktes ha återvunnit sin kallblodighet, som hon aldrig förlorat; och när Felton sett kyskhetens slöja på nytt betäcka de lockande behag, som hon dolde så väl för honom, endast för att göra honom så mycket mera upptänd av begär till dem, utropade han:

»Och nu har jag endast en sak att fråga er om, och det är namnet på er verkliga bödel, ty för mig finns det endast en; den andre var endast ett verktyg och ingenting annat.»

»Vad, broder!» utropade mylady. »Måste jag ännu namngiva honom för dig, har du då inte redan gissat?»

»Huru!» sade "Felton. Han… återigen han… alltid han!… Huru, den verkliga brottslingen…»

»Den verkliga brottslingen», sade mylady, »det är Englands skövlare, de sanna troendes förföljare, den fega rövaren av så mången kvinnas heder, densamma som för en nyck av sitt fördärvade hjärta går att utgjuta så mycket engelskt blod, densamme, som beskyddar protestanterna i dag för att förråda dem i morgon…»

»Buckingham! Det är således Buckingham » utropade Felton utom sig.

Mylady dolde ansiktet i händerna, som om hon icke kunnat bära den skam, varom detta namn påminde henne.

»Buckingham denna änglalika varelses bödel!» utropade Felton. »Och du har inte krossat honom, min Gud! Du har gjort honom upphöjd, ärad och mäktig till allas vårt fördärv!»

»Gud överger den, som överger sig själv», sade mylady.

»Men han vill då nedkalla över sitt huvud det straff, som väntar de fördömda!» fortfor Felton med stigande hänförelse. »Han vill då, att den mänskliga hämnden skall gå den gudomliga rättvisan i förväg!»

»Människorna frukta och skona honom.»

»O, jag», utropade Felton, »jag fruktar honom icke, och jag skall icke skona honom!»

Mylady kände sin själ uppfylld av en djävulsk glädje.

»Men lord Winter, min beskyddare, min far», frågade Felton, »hur kan han vara inblandad i allt det här?»

»Hör på vad jag vidare har att säga, Felton», återtog