mylady: »ty jämte de fega och föraktliga människorna finns det även ädla och högsinta naturer. Jag hade en trolovad, en ung man, som jag älskade och som älskade mig tillbaka; ett hjärta sådant som ert, Felton, en man som ni. Jag skyndade till honom och berättade allt; han kände mig, han, och tvivlade icke ett ögonblick. Det var en högt uppsatt man, i alla yttre avseenden Buckinghams jämlike. Han sade ingenting, han spände endast om sig sin värja, svepte in sig i sin kappa och begav sig till Buckinghams palats.»
»Ja, ja», sade Felton, »jag förstår, fast när man har att göra med sådana där personer, är det inte värjan man bör använda, utan dolken.»
»Buckingham hade rest dagen förut, han hade blivit sänd som ambassadör till Spanien, där han skulle begära infantinnans hand för konung Karl I, som då endast var prins av Wales. Min fästman kom tillbaka.
»’Hör på, min vän’, sade han, ’mannen är bortrest, således undgår han för tillfället min hämnd. Men låt oss emellertid gifta oss, såsom vi hade tänkt, och sedan kan du lita på, att lord Winter skall veta att försvara både sin egen och sin hustrus heder.»
»Lord Winter!» utropade Felton.
»Ja», sade mylady »lord Winter, och nu bör ni förstå allt; inte sant? Buckingham blev borta nära ett år. Åtta dagar före hans återkomst dog lord Winter helt hastigt och lämnade mig som sin enda arvtagare. Varifrån kom slaget? Gud, som vet allt, vet nog även detta, och jag anklagar ingen…»
»O, vilken avgrund, vilken avgrund!» utropade Felton.
»Lord Winter dog utan att ha yppat något för sin bror. Den förfärliga hemligheten borde vara dold för alla, tills den slog ned som en åska över den brottsliges huvud. Er beskyddare hade med ovilja sett sin äldre brors giftermål med en ung flicka utan förmögenhet. Jag insåg, att jag inte kunde vänta något stöd av en man, som blivit sviken i sin förhoppning om ett stort arv. Jag begav mig till Frankrike, besluten att stanna där under hela mitt återstående liv. Men hela min förmögenhet är fastlåst i England; när kommunikationerna mellan de båda länderna stängdes genom kriget, såg jag mig i saknad av allt och var nödsakad att återvända till England; för sex dagar sedan landsteg jag i Portsmouth.»
»Nåväl!» sade Felton.
