Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/566

Den här sidan har korrekturlästs

»Var lugn, Felton», sade lord Winter, »hon är inte död, avgrundsandar dö inte så lätt; var lugn och gå in till mig och vänta på mig där.»

»Men, mylord…»

»Gå, jag befaller det!»

Vid denna befallning av sin överordnade lydde Felton; men i det han gick, gömde han kniven vid sitt bröst.

Lord Winter nöjde sig med att tillkalla kvinnan, som passade upp på mylady, och då hon kommit, anbefallde han i hennes vård den ännu sanslösa fången och lämnade de båda kvinnorna ensamma.

Men då såret, trots hans misstankar, dock kunde vara allvarsamt, skickade han ögonblickligen ett ridande bud efter en läkare.



58.
FLYKTEN

Som lord Winter hade tänkt sig, var myladys sår icke vidare farligt; också öppnade hon genast ögonen, så snart hon fann sig ensam med den av lorden tillkallade kvinnan, som skyndade sig att kläda av henne.

Emellertid var det nödvändigt att spela svag och lidande, och det var icke svårt för en så skicklig skådespelerska som mylady. Den stackars efterskickade kvinnan lät således fullständigt lura sig av fången, som hon, trots alla invändningar, envisades att vaka över hela natten.

Men denna kvinnas närvaro hindrade dock icke mylady att ruva på sina planer.

Det fanns icke längre något tvivel: Felton var övertygad, Felton tillhörde henne; om en ängel hade stigit ned för att anklaga mylady inför den unga mannen, skulle denne säkert i sin nuvarande sinnesförfattning tagit honom för ett djävulens sändebud.

Mylady smålog vid denna tanke, ty Felton var från och med nu hennes enda hopp, hennes enda räddningsmedel.

Men lord Winter kunde ju ha fattat misstankar mot honom, Felton kunde nu själv vara övervakad.

Vid fyratiden på morgonen kom läkaren, men såret hade redan gått ihop; läkaren kunde således varken undersöka dess riktning eller djup, han dömde endast av den sårades puls, att såret icke kunde vara av särdeles allvarlig natur.