»Det är ingenting, ingenting», sade mylady, »jag blundar, medan jag stiger ner!»
»Har ni förtroende för mig?» sade Felton.
»Och det frågar ni!»
»Räck hit edra båda händer, lägg dem i kors — så där ja!»
Felton band ihop hennes båda handlovar med sin gest och ovanför näsduken med ett tåg.
»Vad gör ni?» frågade mylady förvånad.
»Lägg nu armarna kring halsen på mig, och var inte rädd.»
»Men jag kommer er att förlora jämnvikten och vi bli krossade båda två.»
»Var lugn, jag är sjöman!»
Här var icke en sekund att förlora; mylady lade sina båda armar kring Feltons hals och lät sig glida ut genom fönstret.
Felton började kliva utför stegen helt sakta en pinne i sänder. Trots de båda kropparnas tyngd gungade orkanen dem i luften.
Plötsligt stannade Felton.
»Vad är det?» frågade mylady.
»Tyst», sade Felton, »jag hör steg!»
»Vi äro upptäckta!»
Det uppstod ett ögonblicks tystnad.
»Nej», sade Felton, »det är ingenting.»
»Men vad är det då för buller?»
»Det är patrullen, som gör sin rond.»
»Var då?»
»Alldeles här under oss.»
»Den kommer att upptäcka oss.»
»Nej, bara det inte blixtrar.»
»Men den kommer att stöta mot ändan av stegen?»
»Lyckligtvis är den sex fot för kort.»
»Min Gud, där komma de!»
»Tyst!»
Båda blevo hängande, orörliga och utan att våga andas, tjugu fot över marken, medan soldaterna pratande och skrattande gingo förbi under dem.
Det var ett förfärligt ögonblick för de båda flyktingarna.
Patrullen gick vidare, man hörde ljudet av stegen, som avlägsnade sig, och sorlet av rösterna, som blev allt svagare.
»Nu», sade Felton, »äro vi räddade!»
Mylady drog en suck och förlorade sansen.
Felton fortsatte nedstigandet. Då han kom till slutet av stegen och icke längre kände något stöd för fötterna, gick han på armkraft ned till sista stegpinnen, där han blev hän-
