»Löjtnant Felton», anmälde Patrick, »från lord Winter.»
»Från lord Winter!» upprepade Buckingham. »Låt honom komma in.»
Felton gick in. I detta ögonblick kastade Buckingham ifrån sig på en kanapé en dyrbar, guldbroderad nattrock för att i stället taga på sig en blå sammetströja med rika pärlstickerier.
»Varför kommer inte lorden själv?» frågade Buckingham; »jag väntade honom i dag på morgonen.»
»Han har uppdragit åt mig att säga ers nåd», svarade Felton, »att han mycket beklagade att inte kunna ha den äran, men att han var hindrad av den vakt han måste hålla på slottet.»
»Ja, ja», sade Buckingham, »jag vet, han har en fånge.»
»Det är just om denna fånge, som jag önskade tala med ers nåd», sade Felton.
»Nåväl, så tala!»
»Vad jag har att säga, kan endast höras av ers nåd.»
»Lämna oss, Patrick», sade Buckingham, »men inte längre bort än att du hör ringklockan; jag kommer genast att ringa på dig.»
Patrick gick ut.
»Nu äro vi ensamma», sade Buckingham, »tala!»
»Mylord», sade Felton, »lord Winter skrev till er häromdagen för att be er underteckna en deporteringsorder för en ung kvinna vid namn Charlotte Backson.
»Ja, ock jag svarade honom, att han skulle skicka den eller komma hit med den själv, så skulle jag skriva under den.»
»Här är den.»
»Giv hit!» sade hertigen.
Och i det han tog papperet ur Feltons hand, kastade han en hastig blick på det. När han såg, att det var det rätta, lade han det på bordet, tog en penna och beredde sig att skriva under.
»Förlåt», sade Felton, i det han hejdade hertigen, »men vet ers nåd, att Charlotte Backson inte är den unga kvinnans rätta namn?»
»Ja, jag vet det», sade hertigen och doppade pennan i bläckhornet.
»Således känner ers nåd hennes rätta namn?» frågade Felton snävt.
»Ja, jag känner det.»
Hertigen förde pennan till papperet. Felton bleknade.
