»Och fast ers nåd känner det rätta namnet», genmälde Felton, »skriver ni ändå under?»
»Ja visst», sade Buckingham, »och hellre två gånger än en.»
»Jag kan icke tro», fortfor Felton med en röst, som blev alltmera kort och avhuggen, »att ers nåd vet, att det är fråga om lady Winter.»
»Jag vet det mycket väl, men det förvånar mig, att ni vet det.»
»Och ers nåd kan utan samvetskval skriva under den där ordern?»
Buckingham betraktade den unga mannen högdraget:
»Vet ni, min herre», sade han, »det är bra besynnerliga frågor ni gör mig, och jag är alltför god, som besvarar dem.»
»Besvara dem, ers nåd», sade Felton, »saken är allvarligare, än ni kanske tror.»
Buckingham tänkte, att den unga mannen, eftersom han kom för lord Winters räkning, även talade i dennes namn, och han lugnade sig därför.
»Utan minsta samvetskval», sade han, »och lorden vet lika väl som jag, att lady Winter är en stor brottsling och att det nästan är en nåd att låta henne slippa undan med deportation.»
Hertigen satte pennan på papperet.
»Ni skall icke skriva under denna order!» sade Felton, i det han tog ett steg mot hertigen.
»Inte skriva under den!» sade Buckingham. »Och varför?»
»Därför att ni skall gå till er själv och göra rättvisa åt mylady.»
»Man skulle göra henne rättvisa, om man skickade henne till Tyburn», sade Buckingham; »mylady är en gemen brottsling.»
»Ers nåd, mylady är en ängel, det vet ni mycket väl, och jag begär, att ni ger henne fri.»
»Vad nu då», utropade Buckingham, »är ni galen, som talar på det sättet till mig?»
»Ursäkta mig, ers nåd, jag talar som jag kan. Jag söker lägga band på mig. Emellertid, ers nåd, tänk på vad ni ämnar göra och akta er att gå för långt!»
»Vad behagas?… Gud förlåte mig», skrek Buckingham, tror jag inte, att han hotar mig!»
»Nej, ers nåd, ännu ber jag er, och vill endast tillägga: en vattendroppe är nog för att komma det fulla kärlet att rinna över, ett obetydligt fel kan nedkalla straffet över ett huvud, som hittills blivit skonat trots så många brott!»