skulle tagit för en på vågen gungande fiskmås, känt igen seglet på fartyget, som nu styrde kurs på den franska kusten.
Han bleknade, förde handen till sitt hjärta, som var nära att brista, och förstod hela sveket.
»En sista ynnest, ers härlighet!» sade han.
»Vilken då?» frågade denne.
»Säg mig, vad klockan är.»
»Lorden tog upp sitt ur.
»Hon fattas tio minuter i nio», sade han.
Mylady hade framflyttat sin avfärd en och en halv timme; så snart hon hört kanonskottet, som förkunnade den ödesdigra händelsen, hade hon givit order att lyfta ankar.
Nu seglade fartyget fram under en blå himmel långt bort från kusten.
»Gud har så velat!» sade Felton med fanatikerns undergivenhet, men likväl utan att kunna slita blicken från denna farkost, på vars däck han förmodligen ännu tyckte sig urskilja den vita skepnaden av henne, för vilken han snart skulle offra sitt liv.
Lord Winter följde hans blick, prövade orsaken till hans smärta och gissade allt.
»Lid först straffet ensam, eländige», sade lord Winter till Felton, som lät sig släpas bort med blicken fortfarande vänd mot havet, »men jag svär vid min högt älskade broders minne, att din medbrottsling icke skall undkomma!»
Felton sänkte huvudet utan att yttra ett enda ord.
Lord Winter åter skyndade utför trappan och begav sig ned i hamnen.
60.
I FRANKRIKE
Konung Karl I:s av England första bekymmer, då han fick veta hertigens död, var, att den förfärliga nyheten skulle nedslå modet hos de belägrade i La Rochelle; han försökte därför, säger Richelieu i sina memoarer, att dölja händelsen för dem så länge som möjligt, i det han lät stänga alla hamnar i sitt rike och hålla noga vakt, att icke något fartyg löpte ut, förrän den av Buckingham samlade armén hade avseglat, och han åtog sig att i Buckinghams ställe själv övervaka dess avfärd.
