draga sig tillbaka antingen till Lothringen eller Belgien. Svaret hade icke låtit vänta på sig, och efter åtta eller tio dagar hade Aramis fått följande brev:
»Min kära kusin! Härmed sänder jag dig min systers tillstånd för vår lilla tjänarinna att lämna klostret i Béthune, vars luft du anser skadlig för henne. Min syster skickar detta tillstånd med stort nöje, ty hon håller mycket av denna lilla flicka, som hon förbehåller sig att framdeles få vara till nytta.
Jag omfamnar dig.
Marie Michon.»
Inuti detta brev låg ett tillståndsbevis av följande lydelse:
»Priorinnan i Karmeliterklostret i Béthune skall i dens händer, som lämnar henne detta brev, överlämna den novis, som på min rekommendation och under mitt beskydd ingått i hennes kloster.
Louvren den 10 augusti 1628. Anna.»
Man kan lätt förstå, hur dessa släktskapsförbindelser mellan Aramis och en sömmerska, som kallade drottningen för syster, måste roa de unga männen; men sedan Aramis rodnat ända till vitögat över Porthos’ plumpa skämt, hade han bett sina vänner att icke vidare återkomma till detta ämne och förklarat, att om han finge höra ett enda ord mera därom, skulle han icke vidare anlita sin kusin som mellanhand i detta slags affärer.
Det blev således icke mera fråga om Marie Michon mellan de fyra musketörerna, så mycket mera som dessa redan fått vad de önskade, nämligen en order att befria fru Bonacieux från karmeliterklostret i Béthune. Det är sant, att denna tillåtelse icke gagnade dem mycket, så länge de voro kvar i lägret vid La Rochelle, det vill säga i andra ändan av Frankrike; också var d'Artagnan på väg att begära permission av herr de Tréville och därvid uppriktigt anförtro honom, hur viktigt det var för honom att få resa, då han och hans kamrater fingo höra den nyheten, att kungen skulle resa till Paris med en eskort av tjugu musketörer och att de skulle utgöra en del av eskorten.
Glädjen blev stor. Man skickade betjänterna förut med packningen och begav sig utav den 16 augusti på morgonen.
Kardinalen ledsagade hans majestät från Surgéres till
