Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/587

Den här sidan har korrekturlästs

hållet ätit upp resten av diamanten. Vi kunna därför lika väl spränga fyra hästar som en. Men kom väl ihåg, d'Artagnan», tillade han i en ton så dyster, att den kom den unga mannen att rysa, »att Béthune är en stad, där kardinalen stämt möte med en kvinna, som, vart hon än kommer, för olyckan med sig. Om du endast hade att göra med fyra män, d'Artagnan, skulle jag gärna låtit dig fara ensam, men när du har att göra med den där kvinnan, så låt oss fara alla fyra, och Gud give att vi med våra fyra betjänter ändå må vara manstarka nog!»

»Du skrämmer mig, Athos!» utropade d'Artagnan. »Vad i Guds namn fruktar du då?»

»Allt!» svarade Athos.

D'Artagnan betraktade noga sina kamraters ansikten, som alla liksom Athos’ buro uttrycket av djup oro, och man fortsatte färden allt vad hästarna kunde springa, men utan att yttra ett ord mera.

På aftonen den 25, just som de ridit in i Arras och då d'Artagnan hoppat av hästen vid värdshuset Gyllene Harven för att dricka ett glas vin, kom en ryttare ut från postgården, där han bytt om häst, och satte i väg i galopp på en utvilad häst framåt vägen till Paris. Just som han genom den stora porten kom ut på gatan, blåste vinden upp kappan, som han var insvept i, fastän man var i augusti månad, och ryckte av honom hatten, som han dock fick fatt i med handen, i samma ögonblick den blåste av, och hastigt tryckte ned djupt i pannan.

D'Artagnan, som hade blicken fäst på mannen, blev mycket blek och släppte sitt glas.

»Vad fattas er, herre?» sade Planchet. »Hallå! Skynda er hit, mina herrar, min husbonde mår illa!»

De tre vännerna skyndade till och funno d'Artagnan, i stället för att må illa, rusa bort till sin häst. De hejdade honom vid porten.

»Vad nu då? Vart fan tänker du ta vägen?» ropade Athos.

»Det är han!» skrek d'Artagnan, blek av vrede och med svetten i pannan. »Det är han! Låt mig åter sätta efter honom!»

»Han? Vilken han?» frågade Athos.

»Han, den där karlen!»

»Vilken karl?»

»Den fördömda karlen, min onda ande, som jag alltid fått se när jag hotats av någon olycka; den som åtföljde