och nöjde sig med en djup böjning på huvudet, för varje gång den resande damen uttalade hans eminens’ namn.
Mylady började tro, att hon skulle få grymt tråkigt i klostret; hon beslöt således att våga något för att få veta vad hon hade att rätta sig efter. Hon ville se, hur långt den goda abbedissans tystlåtenhet skulle sträcka sig, och började därför tala smått illa om kardinalen, först mycket försiktigt i förtäckta ordalag, sedan ganska tydligt och omständligt, i det hon berättade om ministerns kärleksäventyr med fru d'Aiguillon, Marion de Lorme och några andra galanta damer.
Abbedissan hörde på allt uppmärksammare, blev småningom allt livligare och smålog.
»Gott», tänkte mylady, »hon tycker om det här; är hon kardinalist, så är hon det åtminstone inte fanatiskt.»
Hon gick nu över till kardinalens förföljelser mot sina fiender, Abbedissan endast korsade sig utan att varken synas gilla eller ogilla.
Detta stärkte mylady ännu mera i hennes tro, att abbedissan snarare var rojalist än kardinalist. Mylady fortsatte således och blev allt skarpare i sina uttalanden.
»Jag är mycket okunnig om alla dessa förhållanden», sade slutligen abbedissan, »men hur vitt skilda vi än äro från hovet, hur fjärran vi än stå de världsliga intressena, ha vi ändå högst sorgliga exempel på vad ni nu berättat för mig: en av våra pensionärer har fått lida mycket av kardinalens hämndlystnad och förföljelser.»
»En av edra pensionärer?» sade mylady. »Ack, min Gud, stackars kvinna, då beklagar jag henne verkligen!»
»Och det har ni rätt i, hon är verkligen mycket beklagansvärd: fängelse, hotelser, misshandlingar, allt har hon fått lida. Men kanske när allt kommer omkring», återtog abbedissan, »hade herr kardinalen giltiga skäl att handla så, och fast hon ser ut som en ängel, får man inte alltid döma människor efter deras utseende.»
»Gott», tänkte mylady, »vem vet, kanske lyckas jag här upptäcka något! Jag har tur, tycks det.»
Och hon bemödade sig att antaga den oskyldigaste min.
»Ack», sade hon, »jag vet det nog! Man säger, att man inte får lita på ansiktsuttrycket; men vad skall man då tro på, om inte på skaparens vackraste verk? Vad mig beträffar, kommer jag kanske att låta narra mig hela mitt liv, men jag skall alltid lita på en person, vars utseende inger mig sympati.»
