»Känner ni inte också en adelsman, som heter Athos?»
Mylady blev lika vit som lakanen i hennes säng och hur stor faktiska hon än hade, kunde hon icke låta bli att uppgiva ett rop, på samma gång hon fattade tag i novisens hand och slukade henne med ögonen.
»Vad fattas er? O, min Gud», frågan den stackars unga kvinnan, »har jag väl sagt något, som sårat er?»
»Nej, men det där namnet slog mig, därför att jag också har känt denna adelsman, och det föreföll mig besynnerligt att träffa någon, som tycks känna honom mycket väl.»
»Ja, mycket, mycket väl! Och inte bara honom, utan även hans vänner, herrar Porthos och Aramis.».
»Nej, verkligen! Dem känner jag också!» utropade mylady, som kände kylan tränga ända ned till hjärtat.
»Nåväl, om ni känner dem, bör ni också veta att de äro präktiga och hederliga män. Varför vänder ni er inte till dem, om ni behöver ett stöd?»
»Det vill säga», stammade mylady, »jag är inte direkt nära bekant med någon av dem, jag känner dem därigenom, att jag hört mycket talas om dem av en av deras vänner; herr d'Artagnan.»
»Ni känner herr d'Artagnan!» utropade nu novisen i sin tur, i det hon fattade myladys hand och slukade henne med blicken.
Då hon såg det besynnerliga uttrycket i myladys ögon, tillade hon:
»Men förlåt, i vilken egenskap känner ni honom?»
»Kors», svarade mylady förlägen, »i egenskap av vän.»
»Ni bedrar mig», sade novisen, »ni har varit hans älskarinna!»
»Det är ni som varit det!» utropade mylady i sin ordning.
»Jag?»
»Ja, just ni! Ty nu känner jag er — ni är fru Bonacieux!»
Den unga kvinnan studsade tillbaka förvånad och förskräckt.
»Åh, neka inte till det! Svara!» sade mylady.
»Nåväl, ja!» sade novisen. »Och säg mig nu, äro vi rivaler?»
Myladys ansikte upptändes av en eld så vild, att fru Bonacieux under alla andra förhållanden skulle tagit till flykten av förskräckelse, men nu behärskades hon helt av sin svartsjuka.
»Seså, säg ifrån», återtog fru Bonacieux med en energi,
