»Då vet ni hur mycket jag lidit», sade fru Bonacieux, »eftersom han talat om för er vad han själv lidit; men att lida för honom, det är ju en lycka!»
Mylady eftersade maskinmässigt:
»Ja, det är en lycka.»
Hon tänkte på något helt annat.
»Och dessutom», fortfor fru Bonacieux, »är jag ju snart befriad från mina lidanden. I morgon, kanske redan i afton, får jag återse honom, och då är det förflutna som om det aldrig funnits till.»
»I afton? I morgon?» utropade mylady, väckt ur sin tankfullhet av dessa ord. »Vad menar ni? Väntar ni underrättelser från honom?»
»Jag väntar honom själv!»
»Honom själv? D'Artagnan, hit?»
»Ja, honom själv.»
Men det är omöjligt! Han är ju vid La Rochelles belägring med kardinalen; han kommer inte tillbaka, förrän staden är tagen.»
»Så tror ni; men finns det väl något omöjligt för min d'Artagnan, denna ädla och redliga adelsman?»
»Åh, jag kan inte tro er!»
»Nåväl, så läs då!» sade i övermåttet av sin stolthet och glädje den olyckliga unga kvinnan och räckte mylady ett brev.
»Fru de Chevreuses stil!» sade mylady för sig själv. »Åh, jag var säker på, att de hade försänkningar på det hållet!»
Och hon läste girigt följande rader:
»Mitt kära barn! Håll er i beredskap; vår vän skall snart vara hos er, han kommer för att rycka er ur det fängelse, där er egen säkerhet fordrade, att ni hölls dold. Ordna därför allt till avresan och lita alltid på oss. Vår präktiga gaskognare har visat sig tapper och trofast som alltid, säg honom, att man på ett visst håll är honom mycket tacksam för den upplysning han lämnat.»
»Ja, ja», sade mylady, »det här brevet är ju så tydligt som möjligt. Vet ni vad det var för en upplysning?»
»Nej, jag endast förmodar, att han varnat drottningen för några nya stämplingar av kardinalen.»
»Ja, så är det utan tvivel», sade mylady, i det hon gav fru Bonacieux brevet tillbaka och tankfullt lät huvudet sjunka ned mot bröstet.
I detta ögonblick hördes en häst galoppera.
