»O», utropade fru Bonacieux och rusade fram till fönstret, »skulle det redan vara han?»
Mylady hade stannat kvar i sängen och låg där nästan förstenad av överraskningen; så många oväntade saker hade på en gång störtat in över henne, att hon för första gången i sitt liv alldeles tappade huvudet.
»Han, han!» mumlade hon. »Skulle det verkligen vara han?» Och hon låg kvar stirrande framför sig.
»Ack nej», sade fru Bonacieux, »det är någon, som jag inte känner, men som likväl tycks komma hit; ja, han saktar farten, han stannar vid klosterporten, han ringer.»
Mylady sprang upp ur sängen.
»Är ni riktigt säker på att det inte är han?» frågade hon.
»Ack ja, fullkomligt säker!»
»Men ni har kanske sett orätt?»
»Åh, jag skulle bara behöva se plymen på hans hatt, en flik av hans kappa för att känna igen honom!»
Mylady fortfor under detta samtal att kläda sig.
»Sak samma; den där karlen kommer i alla fall hit, säger ni?»
»Ja, han har redan gått in.»
»Han kommer antingen för er skull eller för min», sade mylady.
»Min Gud, vad ni ser upprörd ut!»
»Ja, jag tillstår, att jag känner mig orolig. Jag kan inte vara lugn som ni, jag fruktar allt av kardinalen.»
»Tyst», sade fru Bonacieux, »man kommer!»
Dörren öppnades verkligen, abbedissan kom in.
»Är det ni, som kommer från Boulogne?» frågade hon mylady.
»Ja, det är jag», svarade denna och försökte återvinna sin kallblodighet; »vem frågar efter mig?»
»En man, som inte vill säga sitt namn, men som kommer för kardinalens räkning.»
»Och som vill tala med mig?» frågade mylady.
»Han vill tala med en dam, kommande från Boulogne.»
»Var då god och låt honom komma in.»
»Ack, min Gud, min Gud», sade fru Bonacieux, »skulle det vara någon ledsam underrättelse!»
»Jag fruktar det.»
»Jag lämnar er nu ensam med den främmande, men om ni tillåter, kommer jag tillbaka, genast han farit.»
»Om jag tillåter? Jag ber er därom!»
Abbedissan och fru Bonacieux gingo ut.
