Fru Bonacieux blev stående tyst, blek och orolig som en bildstod.
Bullret blev allt starkare, hästarna kunde nu icke vara mer än några hundra fot borta; att man ännu icke såg dem, berodde på att vägen gick i en krok. Emellertid blev ljudet så tydligt, att man skulle kunnat räkna hästarna av de korta, skarpa slagen av deras hovar.
Mylady såg framåt vägen med den mest spända uppmärksamhet; det var ännu tillräckligt mycket dager, för att hon skulle kunna känna igen dem, som kommo. Plötsligt såg hon i vägkröken galonerade hattar lysa och plymer vaja; hon räknade två, fem, åtta ryttare; en av dem red ett par hästlängder framför alla de andra.
Mylady uppgav ett halvkvävt utrop. I den, som red främst, hade hon känt igen d'Artagnan.
»O, min Gud, min Gud!» utropade fru Bonacieux. »Vad är det då?»
»Det är kardinalens gardesuniformer. Vi ha inte ett ögonblick att förlora!» utropade mylady. »Låt oss fly, låt oss fly!»
»Ja, ja, låt oss fly!» upprepade fru Bonacieux men kunde icke ta ett steg, utan stod som fastnaglad av fruktan.
Man hörde nu ryttarna spränga förbi under fönstret.
»Kom då, men kom då!» skrek mylady och försökte släpa den unga kvinnan med sig vid armen. »Tack vare trädgården kunna vi ännu komma undan, jag har nyckeln. Men skynda på! Om fem minuter skulle det vara för sent.»
Fru Bonacieux försökte att gå, tog två steg men sjönk ned på sina knän. Mylady försökte att lyfta upp henne och föra henne med sig men förmådde icke.
I samma ögonblick hörde man rullandet av vagnen, som, när musketörerna blevo synliga, körde bort i galopp. Därpå hördes tre eller fyra skott.
»För sista gången, vill ni komma med?» skrek mylady.
»O, min Gud, min Gud, ni ser ju, att krafterna överge mig, att jag inte kan röra mig ur fläcken! Fly ensam!»
»Fly ensam? Lämna er kvar här? Nej, nej, aldrig!» utropade mylady.
Plötsligt rätade hon upp sig, en hemsk blixt sprang fram ur hennes ögon, hon skyndade till bordet och hällde i fru Bonacieux’ glas innehållet i en ringinfattning, som hon öppnade med sällsam händighet.
Det var ett rödaktigt litet gryn, som genast upplöstes i vinet.
