»Mitt sällskap här, hon som av vänskap för mig ville rycka mig undan mina förföljare, hon som, då hon trodde er tillhöra kardinalens garde, tog till flykten.»
»Ert sällskap här?» utropade d'Artagnan, som blev blekare än hans älskades vita slöja. »Vem talar ni då om?»
»Om henne, vars vagn stod utanför porten, henne, som sade sig vara er vän, d'Artagnan, en kvinna, för vilken ni talat om allt.»
»Hennes namn, hennes namn!» utropade d'Artagnan. »Min Gud, vet ni då inte hennes namn?»
»Jo, jo, man har uttalat det i min närvaro; vänta litet… men vad det är underligt…, min Gud, vad det går runt i huvudet på mig… jag ser ingenting mera!»
»Hjälp mig, mina vänner, hjälp mig! Hennes händer äro iskalla!» utropade d'Artagnan. »Hon mår illa, store Gud, hon förlorar medvetandet!»
Under det Porthos allt vad hans starka röst förmådde ropade på hjälp, sprang Aramis fram till bordet för att slå i ett glas vatten; men han hejdade sig, då han såg den förskräckliga förvandlingen i Athos’ ansikte, där denne stod vid bordet, med håret stående på ända, ögonen stela av häpnad, betraktande ett av glasen och synbarligen fattad av de gräsligaste misstankar.
»Nej, nej», mumlade Athos, »det är omöjligt, Gud skulle inte tillåta ett sådant brott.»
»Vatten, vatten!» ropade d'Artagnan. »Vatten!»
»Arma kvinna, arma kvinna!» mumlade Athos med bruten röst.
Fru Bonacieux slog upp ögonen under d'Artagnans kyssar.
»Hon kommer sig igen!» utropade den unga mannen. »O, min Gud, min Gud, jag tackar dig!»
»Min fru», sade Athos, »i himlens namn, vems är det här tomma glaset?»
»Mitt», svarade den unga kvinnan med döende röst.
»Men vem slog då i vinet, som var i glaset?»
»Hon!»
»Men så säg då, vilken hon?»
»Åh, nu kommer jag ihåg», sade fru Bonacieux, »grevinnan Winter.»
De fyra vännerna uppgåvo ett gemensamt rop, men Athos’ överröstade de andras.
I detta ögonblick antog fru Bonacieux’ ansikte en askgrå färg, en inre smärta överväldigade henne alldeles, hon föll flämtande i armarna på Porthos och Aramis.
