När det började dagas, kom d'Artagnan in till honom och frågade, vad man skulle göra.
»Vänta», svarade Athos.
Några ögonblick därefter lät abbedissan underrätta musketörerna, att den unga kvinnans jordfästning skulle ske klockan tolv. Om giftblanderskan hade man icke kunnat skaffa några underrättelser; det enda man visste var, att hon måste ha flytt genom trädgården, på vars sandgångar man sett hennes fotspår och vars port man funnit stängd; nyckeln till den var borta.
På utsatt tid begåvo lord Winter och de fyra vännerna sig till klostret; klockorna ringde med all kraft, kapellet var öppet, endast gallergrinden till koret var stängd. Mitt i klostret hade man ställt ut offrets lik, iklätt novisdräkten. På båda sidorna av koret och bakom de till klostret ledande gallergrindarna stodo alla karmeliternunnorna och åhörde gudstjänsten och blandade sin sång med prästernas, utan att se de profana eller ses av dem.
Vid dörren till kapellet kände d'Artagnan modet svika sig på nytt; han vände sig om för att se efter Athos, men Athos hade försvunnit.
Trogen sitt hämnarkall hade Athos låtit visa sig ned i trädgården, och där på sandgångarna, följande de lätta stegen av denna kvinna, som lämnat efter sig ett blodspår överallt där hon gått fram, gick han ända till den åt skogen vettande porten, lät öppna den åt sig och fördjupade sig i skogen. Då bekräftades alla hans misstankar; vägen, på vilken vagnen hade försvunnit, gick runt omkring skogen. Athos följde vägen en stund med blicken fäst på marken; lätta blodfläckar, som kommit antingen från någon blessyr tillfogad mannen, som åtföljde vagnen som kurir, eller också från någon av hästarna, utprickade vägen. På omkring en fjärdingsvägs avstånd, ett par hundra fot från Festubert, syntes en större blodfläck, och marken var uppsparkad av hästfötter. Mellan skogen och denna skvallrande plats, något bakom den uppsparkade jorden, återfann man samma små fotsteg som i trädgården; vagnen hade stannat här, på denna plats hade mylady kommit ut ur skogen och stigit upp i vagnen.
Belåten med denna upptäckt, som bestyrkte alla hans misstankar, återkom Athos till värdshuset, där Planchet väntade honom med otålighet.
Allt hade gått så, som Athos beräknat.
Planchet hade följt den honom anvisade vägen och hade
