vid eldormens blåaktiga sken varseblev man ett litet ensamt hus nere vid flodstranden, hundra steg från ett färjställe.
Det lyste i ett av fönstren.
»Vi äro framme», sade Athos.
I detta ögonblick reste sig en man upp ur ett dike; det var Mousqueton; han pekade på det upplysta fönstret.
»Hon är där!» sade han.
»Och Bazin?» frågade Athos.
»Jo, medan jag bevakade fönstret, bevakade han dörren.»
»Bra», svarade Athos, »ni äro alla trogna tjänare.
Athos hoppade av hästen, lämnade tyglarna åt Grimaud, och närmade sig fönstret, sedan han gjort ett tecken åt de andra att vända sig åt den sidan, där dörren var.
Det lilla huset omgavs av en häck, två eller tre fot hög, Athos hoppade över häcken och kom fram ända till fönstret, som saknade luckor, men vars halvgardiner voro omsorgsfullt fördragna.
Han steg upp på stenfoten, så att han kunde se över halvgardinerna.
Vid skenet av en lampa såg han en kvinna, insvept i en mörk kappa, sitta på en pall framför en halvt utbrunnen eld. Hennes armbågar vilade på ett dåligt bord och hon stödde huvudet mot sina båda händer, vita som elfenben. Man kunde icke se hennes ansikte, men ett hemskt leende flög över Athos’ läppar. Han kunde icke misstaga sig, det var verkligen den han sökte.
I samma ögonblick gnäggade en av hästarna; mylady lyfte upp huvudet, såg Athos’ bleka ansikte tryckt mot rutan och uppgav ett skrik.
Athos förstod, att han var igenkänd, stötte till fönstret med knäet och handen, fönstret gav vika, rutorna sprungo sönder.
Och som ett hämndens förfärliga spöke hoppade Athos in i rummet.
Mylady sprang till dörren och öppnade den; ännu blekare och ännu hotfullare än Athos, stod d'Artagnan på tröskeln.
Mylady ryggade tillbaka och uppgav ett nytt skrik. D'Artagnan, som trodde henne möjligen ha något medel att fly och fruktade, att hon skulle undkomma dem, drog en pistol ur bältet; men Athos lyfte upp sin hand.
»Stick tillbaka vapnet på dess plats, d'Artagnan!» sade han. »Det är av vikt, att denna kvinna blir dömd och icke mördad. Vänta ännu ett ögonblick, d'Artagnan, och du skall bli nöjd. Kommen in, mina herrar!»
