ni skrevo till mig, lät jag fängsla denna kvinna, och jag satte en av mina tillgivna tjänare att bevaka henne; hon lyckades förleda honom, hon satte kniven i hans hand, hon förmådde honom att döda hertigen, och i detta ögonblick pliktar kanske Felton med sitt huvud för denna furies brott.»
En rysning genomilade de dömande vid uppdagandet av dessa hittills okända brott.
»Men det är icke allt!» återtog lord Winter. »Min bror, som hade gjort henne till sin arvinge, dog på tre timmar av en besynnerlig sjukdom, som lämnade efter sig blåa fläckar på hela hans kropp. Min svägerska, på vad sätt dog er man?»
»Gräsligt!» utropade Porthos och Aramis.
»Buckinghams mörderska, Feltons mörderska, min brors mörderska, jag yrkar straff på er och förklarar, att om det icke beviljas, så utkräver jag det själv.»
Och lord Winter gick och ställde sig bredvid d'Artagnan, lämnande plats för en ny anklagare.
Mylady lät huvudet sjunka ned i sina båda händer och sökte att samla sina av en dödlig ångest förvirrade tankar.
»Och nu är det min tur!» sade Athos, själv darrande, liksom lejonet darrar vid anblicken av en orm. »Jag gifte mig med denna kvinna, då hon ännu var en ung flicka, jag gifte mig med henne mot hela min familjs vilja, jag gav henne min egendom, jag gav henne mitt namn, och en dag fick jag se, att denna kvinna var brännmärkt, att hon bar en inbränd lilja på vänstra axeln.»
»Åh», sade mylady och steg upp, »jag trotsar att någon kan finna den domstol, som över mig fällt denna vanärande dom, jag trotsar att någon kan finna den, som verkställt den!»
»Tyst!» sade en röst. »På detta tillhör det mig att svara.»
Och mannen i röda kappan steg nu fram i sin tur.
»Vem är denna man, vem är han?» skrek mylady, kvävd av förskräckelse, och hennes hår upplöstes och reste sig, som om det varit levande, över det askgråa ansiktet.
Allas ögon riktades på denna man, som var okänd för alla utom för Athos. Men även Athos betraktade honom med lika stor häpnad som de andra, ty han var okunnig om, hur han på något sätt kunde vara inblandad i det rysliga drama, som utspelades i detta ögonblick.
Sedan den okände med långsamma och högtidliga steg närmat sig mylady, så att endast bordet skilde dem åt, tog han av sig masken.
Några ögonblick betraktade mylady med stigande fasa
