Jag blev tvungen att brännmärka brottslingen, och brottslingen mina herrar, var min broder!
»Då svor jag, att denna kvinna, som hade bragt honom på fall, som var mer än hans medbrottsling, eftersom hon hade drivit honom till brottet, åtminstone skulle dela hans straff. Jag misstänkte var hon hade gömt sig undan, jag förföljde henne, jag lyckades få fatt i henne, jag band henne och intryckte på hennes axel samma brännmärke, som jag hade måst intrycka på min bror. Dagen efter min återkomst till Lille lyckades min bror i sin tur undkomma; man anklagade mig för att ha hjälpt honom att fly och dömde mig att stanna i fängelse i hans ställe, till dess han själv inställde sig som fånge. Min stackars bror visste ingenting om denna dom; han hade uppsökt denna kvinna, och de hade flytt tillsammans till Berry, där han fick ett litet pastorat. Denna kvinna gick och gällde för hans syster.
»Ägaren av det gods, på vars mark sockenkyrkan låg, fick se denna så kallade syster och blev kär i henne, så kär, att han föreslog henne att bli hans hustru. Då övergav hon den, som hon hade störtat i fördärvet, för den, som hon skulle störta, och blev grevinna de la Fére.»
Allas blickar riktades på Athos, vars verkliga namn detta var och som med en böjning på huvudet bekräftade att allt vad bödeln sagt var sanning.
»Och då», återtog denne, »vansinnig, förtvivlad, besluten att befria sig från en tillvaro, som hon berövat allt, heder och lycka, återvände min stackars bror till Lille, och då han fick veta den dom, som tvungit mig att intaga hans plats, inställde han sig själv som fånge och hängde sig samma afton i fönstergluggen till sitt fängelse. För övrigt måste jag göra mina domare den rättvisan, att de höllo ord. Så fort likets identitet blivit bevisad, återgav man mig friheten.
»Detta är det brott, för vilket jag anklagar henne, detta är orsaken, varför hon blivit brännmärkt.»
»Herr d'Artagnan», sade Athos, »vad straff yrkar ni på denna kvinna?»
»Dödsstraff», svarade d'Artagnan.
»Lord Winter», fortfor Athos, »vad straff yrkar ni?»
»Dödsstraff», svarade lord Winter.
»Herrar Porthos och Aramis», sade Athos, »ni som äro hennes domare, till vad straff döma ni denna kvinna?»
»Dödsstraff», svarade med dov röst de två musketörerna.
Mylady uppgav ett förfärligt tjut och släpade sig fram på knäna ett stycke mot sina domare.
