Athos sträckte ut handen mot henne.
»Charlotte Backson, grevinna de la Fère, lady Winter», sade han, »edra brott ha uttömt människornas tålamod härnere på jorden och Guds däruppe i himmelen! Om ni kan någon bön, så bed den, ty ni är dömd och ni skall dö!»
Vid dessa ord, som icke lämnade henne något hopp, reste mylady sig upp i hela sin längd och ville tala, men krafterna sveko henne; hon kände, att en mäktig och obeveklig hand fattade henne vid håret och drog henne med sig lika omotståndligt som ödet drar med sig människan. Hon gjorde således icke ens ett försök till motstånd, utan gick ut ur kojan.
Lord Winter, d'Artagnan, Athos, Porthos och Aramis gingo efter henne. Betjänterna följde sina herrar, och rummet stod där tomt med sitt sönderslagna fönster, sin öppna dörr och den rykande lampan, som brann dystert på bordet.
66.
AVRÄTTNINGEN
Det var nära midnatt; månen som var i avtagande och färgades blodröd av ovädrets sista spår, gick upp bakom den lilla staden Armentières, som mot dess bleka ljus avtecknade den mörka skuggbilden av sina hus och skelettet av sitt höga, genombrutna klocktorn. Mittför rullade floden Lys sitt vatten liksom en ström av smält tenn, under det man på andra sidan floden såg trädens svarta massa avteckna sig mot en ovädershimmel, uppfylld av tjocka, kopparfärgade moln, som framkallade ett slags morgongryning mitt i natten. Till vänster reste sig en gammal övergiven kvarn med orörliga vingar, från vars ruiner en uggla lät höra sitt skarpa, med bestämda mellanrum återkommande, enformiga skrik. Har och där på slätten på båda sidor om vägen, som det sorgliga tåget följde syntes några låga och knotiga träd, som sågo ut som vanskapliga dvärgar liggande på lur för att speja på människorna i denna dystra timme.
Emellanåt överfor en bred blixt horisonten i hela dess vidd, ormade sig fram över trädens svarta massa och kom som en förfärlig kroksabel för att klyva himmel och vatten i två delar. Icke en vindfläkt rörde sig i den tunga luften. En dödstystnad låg tryckande över hela naturen, marken
