der, man beskyller er för att ha uppsnappat statshemligheter, man beskyller er för att ha sökt kullkasta er överbefälhavares planer.»
»Och vem beskyller mig för allt detta, monseigneur?» sade d'Artagnan, som genast misstänkte, att anklagelserna kommo från mylady. »Jo, en kvinna, brännmärkt av rättvisan, en kvinna, som gift sig med en man i Frankrike och med en annan i England, en kvinna, som förgiftat sin andra man och försökt att förgifta mig själv!»
»Vad är det ni säger, min herre?» utropade kardinalen förvånad. »Och om vilken kvinna talar ni på det sättet?»
»Jag talar om lady Winter», svarade d'Artagnan, »ja, om lady Winter, vars alla brott ers eminens förmodligen varit okunnig om, då ers eminens hedrat henne med sitt förtroende.»
»Min herre», sade kardinalen, »om lady Winter har begått de brott ni anklagar henne för, så skall hon bli straffad.»
»Hon har redan blivit det, monseigneur.»
»Och vem har straffat henne?»
»Vi.»
»Hon är i fängelse?»
»Hon är död!»
»Död!» eftersade kardinalen, som icke kunde tro sina öron. »Död! Sade ni inte, att hon var död?»
»Tre gånger hade hon försökt att taga mitt liv, och jag förlät henne; men hon dödade den kvinna jag älskade, och då togo mina vänner och jag fast henne, dömde och straffade henne.»
D'Artagnan berättade därpå om fru Bonacieux’ förgiftning i karmeliterklostret i Béthune, om domen i det avsides liggande huset och om avrättningen på stranden av Lys.
En darrning genomilade kardinalens hela kropp, och han var dock icke den som darrade så lätt.
Men plötsligt, liksom behärskad av en tyst tankes inflytande, klarnade kardinalens hittills mörka och dystra uppsyn, och han ansikte blev fullkomligt lugnt och blitt.
»Således», sade kardinalen med en röst, vars mildhet stod i fullkomlig motsats till strängheten i hans ord, »ha ni upphävt er till domare utan att betänka, att de, som icke ha till ämbete att straffa och ändå göra det, äro mördare!»
»Monseigneur, jag svär, att jag icke ett ögonblick haft för avsikt att mot er försvara mitt huvud. Jag underkastar mig det straff ers eminens behagar pålägga mig. Jag sätter inte nog värde på livet för att frukta döden.»
