nade tjänsten och gifte sig under loppet av följande år med fru Coquenard; den så ivrigt efterlängtade kassakistan innehöll åtta hundra tusen livres.
Mousqueton fick ett praktfullt livré och fick njuta den tillfredsställelsen, som han fikat efter hela sitt liv, att stiga upp bakpå en förgylld vagn.
Efter en resa till Lothringen försvann Aramis plötsligt och upphörde att skriva till sina vänner. Man fick sedan veta genom fru de Chevreuse, som talade om för två eller tre av sina tillbedjare, att han gått in i ett kloster i Nancy.
Bazin blev lekmannabroder.
Athos stod kvar som musketör under d'Artagnans befäl till 1631, vid vilken tidpunkt han, efter en resa till Touraine, likaledes lämnade tjänsten, uppgivande som skäl, att han fått ett litet arv i Roussillon.
Grimaud följde med Athos.
D'Artagnan slogs tre gånger med Rochefort och sårade honom lika många gånger.
»Antagligen kommer jag att döda er den fjärde gången!» sade han, i det han räckte honom handen för att hjälpa upp honom.
»Det vore därför bättre både för er och för mig, om vi stannade vid det här», sade den sårade. »För tusan, jag är mycket mera er vän, än ni tror, ty redan vid vår första sammandrabbning hade jag, om jag sagt ett ord därom åt kardinalen, kunnat komma er att mista huvudet.»
Och denna gång omfamnade de varandra av gott hjärta och utan baktankar.
Planchet fick genom Rochefort anställning som sergeant vid gardet.
Herr Bonacieux förde ett synnerligen lugnt och fridfullt liv, fullkomligt okunnig om vad som blivit av hans hustru.
En dag var han dock oförsiktig nog att göra sig påmind hos kardinalen. Sedan dess var han försvunnen. Antagligen hade han på den frikostiga kardinalens bekostnad fått föda och husrum på något kungligt slott.
