6.
HANS MAJESTÄT KONUNG LUDVIG XIII
Saken väckte stort uppseende. Herr de Tréville bannade sina musketörer helt högt och lyckönskade dem helt tyst; men som ingen tid var att förlora för att förbereda konungen, skyndade han att bege sig till Louvren. Det var redan för sent, konungen var instängd med kardinalen, och man underrättade herr de Tréville, att konungen arbetade och icke för ögonblicket kunde taga emot honom. På aftonen infann herr de Tréville sig till konungens spelparti. Konungen vann, och som hans majestät var mycket girig, var han vid utmärkt lynne. Också ropade han, så fort han fick se Tréville:
»Kom hit, herr kapten, så får jag gräla på er! Hans eminens har varit här med klagomål över edra musketörer, och det i så upprört tillstånd, att hans eminens i afton är illamående därav. Men det är ju ena riktiga satar, riktiga galgfåglar, edra musketörer!»
»Nej, sire», svarade Tréville, som genast vid första ögonkastet såg, vilken vändning saken skulle ta, »tvärtom, det är de bästa människor i världen, fromma som lamm och som inte ha någon annan önskan, det svarar jag för, än att deras värjor aldrig måtte dragas annat än för ers majestäts tjänst. Men vad skall man göra, hans eminens kardinalens garde söker oupphörligt gräl med dem, och för kårens och deras heders skull måste ju de stackars unga männen försvara sig.»
»Nej, hör bara på herr de Tréville», utbrast konungen, hör på honom! Skulle man inte tro, att han talade om en religiös orden! Sannerligen, min kära kapten, skulle jag inte ha lust att ta er fullmakt och ge den åt fröken de Chemerault, som jag lovat ett nunnekloster. Men tänk inte att jag så lätt tror er på edra ord! Man kallar mig Ludvig den rättvise, herr de Tréville, och om en stund få vi väl se — vi få väl se!»
»Just därför att jag förlitar mig på denna rättvisa, sire, väntar jag tåligt och tryggt på ers majestäts höga beslut.»
»Vänta då, herr kapten, vänta!» sade konungen; »jag skall inte låta er vänta länge.»
