nungen, allenast konungen, äro naturliga fiender till gardet, som tillhör kardinalen.»
»Ja, min kära Tréville!» svarade konungen i bedrövad ton; »och tro mig, det är mycket sorgligt, att det så här skall vara två partier i Frankrike, två huvuden om kronan. Men det skall bli slut på detta, Tréville, det skall bli slut! Ni säger således, att kardinalens folk sökte tvist med musketörerna?»
»Jag säger att det är antagligt, att så förhöll sig, sire, men jag kan inte gå ed på det. Ni vet själv, sire, hur svårt det är att få reda på sanningen, och såvida man inte är begåvad med den förvånansvärda instinkt, som givit Ludvig den trettonde namnet ‘den rättvise‘…»
»Ja, ni har rätt, Tréville. Men de voro ju inte ensamma, edra musketörer, de hade ju med sig ett barn?»
»Ja, sire, och en sårad man, så att vid detta tillfälle tre av konungens musketörer, av vilka en var sårad, samt ett barn inte allenast höllo stånd mot fem av kardinalens mest fruktade karlar utan till och med lämnade fyra på platsen.»
»Men det är ju en seger», utropade konungen strålande, »en fullständig seger!»
»Ja, sire, lika fullständig som segern på bron vid Cé.»
»Fyra musketörer, av vilka en var sårad, och så ett barn, säger ni?»
»Åtminstone knappt mer än en yngling, men som uppfört sig så tappert vid detta tillfälle, att jag tar mig den friheten rekommendera honom hos ers majestät.»
»Vad heter han?»
»D'Artagnan, sire. Han är son till en av mina äldsta vänner, son till en man, som tillsammans med er far, glorvördig i åminnelse, deltagit i partikrigen.»
»Och ni säger att han uppförde sig väl, denna unga man? Berätta mig det där, Tréville, ni vet att jag tycker om att höra talas om krig och fäktningar.»
Och konung Ludvig XIII snodde stolt sina mustascher och satte handen i sidan.
»Sire», återtog Tréville, »herr d'Artagnan är, som jag säger, nästan ett barn ännu, och som han inte har den äran att vara musketör, var han civilklädd; herr kardinalens män, som sågo hans stora ungdom och att han dessutom var främmande för kåren, uppmanade honom därför att draga sig tillbaka, innan de anföllo…»
»Nå, där ser ni ju, Tréville», avbröt konungen, »att det var de, som voro de anfallande.»
