»Alldeles riktigt, sire, det finns således inte längre något tvivel; de tillsade honom alltså att avlägsna sig, men han svarade, att han var musketör i själ och hjärta och helt och hållet tillhörde ers majestät, så att han skulle stanna med herrar musketörer.»
»Tappra unga man!» mumlade konungen.
»Och han stannade också hos dem, och ers majestät har där en sådan tapper kämpe, att det var han, som gav herr de Jussac den fruktansvärda värjstöten, som i så hög grad väckt kardinalens vrede.»
»Var det han, som sårade Jussac?» utbrast konungen. »Han, ynglingen, nästan ett barn! Det är aldrig möjligt, Tréville.»
»Det är som jag haft den äran säga ers majestät.»
»Jussac, en av de bästa klingorna i hela Frankrike!»
»Ja, ers majestät, han har funnit sin överman!»
»Jag vill se den unga mannen, Tréville, jag vill se honom! Och om man kan göra något för honom — nåväl, vi ska se till!»
»När behagar det ers majestät att ta emot honom?»
»I morgon klockan tolv.»
»Skall jag föra honom hit ensam?»
»Nej, tag med er alla fyra, jag vill tacka dem allesammans på en gång. Tillgivet folk är sällsynt, Tréville, och tillgivenheten, bör belönas.»
»Klockan tolv, sire, skola vi infinna oss i Louvren.»
»Ja, men gå lilla trappan, Tréville, gå lilla trappan! Det är onödigt att kardinalen får veta…»
»Ja, sire.»
Ni förstår, Tréville, ett förbud är alltid ett förbud, och det är i alla fall förbjudet att duellera.»
»Men denna sammandrabbning, sire, skiljer sig ju alldeles från villkoren för en vanlig duell; det var ett slagsmål, och bästa beviset är ju, att det var fem av kardinalens folk mot mina tre musketörer och d'Artagnan.»
»Alldeles riktigt», sade konungen, »men det är detsamma, Tréville, gå ändå lilla trappan.»
Tréville smålog; men som det redan var mycket vunnet för honom att ha fått detta barn att sätta sig upp mot sin skolmästare, bugade han sig vördnadsfullt för konungen och tog med hans tillåtelse avsked och gick.
Redan samma afton blevo de tre musketörerna underrättade om den ära, som skulle vederfaras dem. Som de redan långt tillbaka kände konungen, blevo de icke särdeles överraskade eller förtjusta, men d'Artagnan med sin gaskogni-