ska, livliga inbillningskraft såg däri sin framtida lycka och tillbragte natten under gyllene drömmar. Också var han redan klockan åtta på morgonen hos Athos.
D'Artagnan fann musketören fullt påklädd och färdig att gå ut. Som man icke hade audiens hos konungen förrän klockan tolv, hade han gjort upp med Porthos och Aramis att spela ett parti boll på ett bollhus helt nära stallen vid Luxembourg. Athos inbjöd d'Artagnan att göra dem sällskap, och ehuru denne alls icke kände till detta spel, som han aldrig deltagit i, antog han likväl, då han icke visste var han skulle göra av sin tid till klockan tolv.
De båda andra musketörerna voro redan komna och hade ställt upp sig tillsammans. Athos, som var mycket skicklig i alla kroppsövningar, gick med d'Artagnan över på motsatt sida för att bjuda dem spetsen. Men vid första rörelse han försökte, kände han, ehuru han spelade med vänstra handen, att hans blessyr ännu var för färsk för att tillåta en sådan kroppsrörelse. D'Artagnan blev således ensam på motsidan, och som han förklarade sig vara alldeles för ovan för att uppehålla ett parti enligt reglerna, fortsatte man endast att skicka varandra bollarna utan att räkna spelet. Men en av dessa bollar, slungad av Porthos’ jättestarka hand, flög så nära d'Artagnans ansikte, att denne insåg, att om den i stället träffat honom, så skulle hans audiens antagligen varit förlorad, emedan det skulle blivit honom omöjligt att visa sig för konungen. Och då hela hans framtid — så utmålades åtminstone saken av hans gaskogniska fantasi — berodde på denna audiens, hälsade han artigt Porthos och Aramis och förklarade, att han icke ville vara med om något parti, förrän han fått öva upp sig litet, varpå han gick och tog plats bredvid nätet och på galleriet.
Olyckligtvis för d'Artagnan befann sig bland åskådarna en av kardinalens gardesofficerare, som, ännu häftigt uppretad över sina kamraters nederlag föregående dag, hade föresatt sig att begagna varje tillfälle att kräva hämnd därför. Han ansåg nu detta tillfälle inne och sade, vändande sig till sin granne:
»Det är inte underligt, att den där unga herrn är rädd för en boll, det är förmodligen en musketörsaspirant.»
D'Artagnan vände sig som stungen av en orm och spände ögonen i den oföskämde, som vågade yttra sig på detta sätt om honom.
» Ja», återtog denne och snodde helt morskt sina musta-
