»men olyckligtvis har jag ont om tid, då jag har ett möte precis klockan tolv. I gard därför, i gard!»
Bernajoux var icke den som lät säga sig en sådan uppmaning två gånger. I samma ögonblick blixtrade värjan i hans hand och han kastade sig över sin motståndare, som han på grund av dennes stora ungdom trodde sig kunna skrämma.
Men d'Artagnan hade dagen förut gjort sin lärospån, och ännu i segertagen och uppfylld av glädje och stolthet över den stora ynnest, som väntade honom, var han fast besluten att icke vika ett steg; också voro de båda klingorna bundna ända till fästet, och som d'Artagnan höll sig stadigt på sin plats, var det motståndaren, som måste taga ett steg tillbaka. Men d'Artagnan begagnade sig av tillfället, då vid denna rörelse Bernajoux’ klinga kom ur linjen, degagerade, föll ut och träffade motståndaren i axeln. Genast tog d'Artagnan i sin tur ett steg tillbaka och höjde värjan; men Bernajoux ropade, att det var ingenting, och i det han blint föll ut sårade han sig själv på d'Artagnans värja. Men då han icke föll och icke förklarade sig besegrad, utan endast parerande vek tillbaka mot herr de La Trémouilles palats, där en släkting till honom hade anställning, trängde d'Artagnan, utan en aning om hur svår den sista blessyren var, som motståndaren fått, häftigt in på honom och skulle förmodligen ha gjort slut på honom med en tredje stöt; men bullret av striden hördes ända upp till bollspelarna, och två av Bernajoux’ vänner, som hört honom växla några ord med d'Artagnan och därpå sett honom avlägsna sig, kommo nu springande med värjan i hand och kastade sig över segraren. Men snart kommo även Athos, Porthos och Aramis rusande och tvungo de båda gardisterna, i samma ögonblick de angrepo deras unga kamrat, att vända sig om. Samtidigt föll Bernajoux, och som gardisterna endast voro två mot fyra, började de ropa:
»Hitåt, hotell de La Trémouille!»
Vid detta rop kom allt vad liv och anda hade ut ur huset och kastade sig över de fyra kamraterna, som å sin sida började ropa:
»Hitåt, musketörer!»
Detta rop åtlyddes vanligtvis, ty man visste, att musketörerna voro fientligt sinnade mot kardinalen och man höll dem räkning för att de hatade honom. Också togo gardisterna vid de kompanier, som icke tillhörde »Röde hertigen», såsom Aramis kallat honom, merendels parti för konungens