musketörer vid slagsmål sådana som detta. Av tre herr Desessarts’ kompani tillhörande gardister, som kommo förbi, skyndade således två de fyra kamraterna till hjälp, under det den tredje sprang till herr de Trévilles hotell och ropade: »Hitåt, musketörer!» Som vanligt var herr de Trévilles hus fullt av soldater av detta vapen, som skyndade till sina kamraters hjälp; det blev en allmän sammandrabbning, men musketörerna voro de starkaste, och kardinalens gardister och herr de La Trémouilles folk drogo sig tillbaka till hoteilet och stängde portarna i lagom tid för att hindra fienden att tränga in på samma gång som de själva. Den sårade hade strax i början blivit förd dit i ett som sagt högst betänkligt tillstånd.
Förbittringen bland musketörerna och deras anhängare hade stigit till sin spets, och man överlade redan, om man icke för att straffa herr de La Trémouilles folk, som varit oförskämda nog att kasta sig över konungens musketörer, borde sätta eld på hans palats. Förslaget hade blivit väckt och mottagits med hänförelse, då klockan lyckligtvis slog elva; d'Artagnan och hans kamrater erinrade sig audiensen, och som de skulle funnit det förargligt, om ett så präktigt påhitt satts i verket utan dem, lyckades de att lugna sinnena. Man nöjde sig med att kasta några gatstenar mot portarna, men portarna höllo stånd och då tröttnade man; dessutom hade de, som kunde betraktas som huvudpersonerna vid detta uppträde, för några ögonblick sedan lämnat skaran och voro på väg till herr de Trévilles palats, där denne väntade dem, redan underrättad om sammandrabbningen.
»Fort till Louvren», sade han, »utan att förlora ett ögonblick, och låt oss försöka att träffa konungen, innan han hunnit bli förberedd av kardinalen! Vi tala om saken för honom som en följd av gårdagens affär, och båda få således anses höra tillsammans.»
Herr de Tréville, åtföljd av de fyra unga männen, begav sig alltså till Louvren, men till musketörkaptenens stora förvåning sade man honom, att konungen begivit sig på hjortjakt i Saint-Germains skog. Herr de Tréville lät detta meddelande två gånger upprepas för sig och för varje gång sågo hans följeslagare hur hans uppsyn mulnade.
»Hade hans majestät», frågade han, »redan i går beslutit sig för den där jakten?»
»Nej, ers excellens», svarade kammartjänaren, »det var överhovjägmästaren, som i morse kom och talade om för hans majestät, att man under natten spårat upp en hjort för
