»Herr hertig», sade herr de Tréville, »vi tro oss båda ha skäl att klaga på varandra, och jag har kommit själv, för att vi tillsammans må söka bringa klarhet i denna ledsamma sak.»
»Gärna», svarade herr de La Trémouille, »men jag får förbereda er på, att jag är väl underrättad och att hela felet ligger hos edra musketörer.»
»Ni är alltför rättvis och klok man, herr hertig», sade herr de Tréville, »för att inte gå in på ett förslag, som jag har att göra er.»
»Var så god, herr de Tréville, jag hör.»
»Hur står det till med herr Bernajoux, er stallmästares släkting?»
»Mycket illa. Förutom den värjstöt han fått i armen, som dock inte är vidare farlig, har han fått ännu en, som trängt genom lungan och som gör läkaren mycket bekymrad för hans tillstånd.»
»Men har den sårade behållit medvetandet?»
»Fullkomligt.»
»Kan han tala?»
»Med svårighet, men han kan det.»
»Nåväl, herr hertig, låt oss då gå till honom. Låt oss uppmana honom i den Guds namn, inför vilken han kanske snart blir kallad, att säga oss sanningen. Jag tar honom till domare i egen sak och kommer att sätta tro till vad han säger.»
Herr de La Trémouille funderade ett ögonblick, men som ett förnuftigare förslag icke gärna kunde göras, gick han in därpå.
Båda två gingo ned i rummet, där den sårade låg. När denne såg de två förnäma herrarna komma på besök, försökte han att sätta sig upp i sängen, men han var för svag, och utmattad av ansträngningen föll han ned igen nästan sanslös.
Herr de La Trémouille gick fram till sängen och lät honom inandas luktsalt, som återkallade honom till liv. Då uppmanade herr de Tréville, som icke ville att man skulle kunna anklaga honom för att utövat något tryck på den sjuke, herr de La Trémouille att själv förhöra honom.
Vad herr de Tréville hade förutsett, inträffade. Svävande mellan liv och död, som man kunde säga om Bernajoux, hade han icke den avlägsnaste tanke på att förtiga sanningen, utan berättade för de båda herrarna saken alldeles så, som den hade tilldragit sig.
