»Och ers majestät ger mig sitt ord på att inte tala med någon mellan herr de La Trémouille och mig?»
»Inte med någon, på min adelsmannaära!»
»I morgon således, sire.»
»I morgon.»
»Vid vilken tid behagar ers majestät?»
»När ni själv vill.»
»Men jag är rädd för, om jag kommer för tidigt, att jag väcker ers majestät.»
»Väcker mig. Tror ni att jag sover? Jag sover aldrig mera, herr de Tréville, jag drömmer någon gång, det är allt. Kom därför så tidigt ni vill — klockan sju — men tag er i akt, om edra musketörer äro skyldiga!»
»Om de äro skyldiga, sire, överlämnar jag dem i ers majestäts händer för att förfoga över dem efter ers majestäts eget gottycke. Är det annars något ers majestät befaller — jag är beredd att lyda.»
»Nej, herr de Tréville. Och det är inte utan skäl man kallar mig Ludvig den rättvise. I morgon således, i morgon!»
»Och må Gud beskydda konungen till dess!»
Hur litet än konungen sov, sov herr de Tréville ännu sämre; han hade redan på aftonen låtit tillsäga sina tre musketörer och deras kamrat att infinna sig hos honom klockan halv sju på morgonen. Han tog dem med sig, utan att säga dem något bestämt, utan att lova dem något, och dolde icke för dem, att konungens nåd eller onåd för dem och till och med för honom själv hängde på ett hår.
När de kommo fram till lilla trappan, bad han dem vänta. Om konungen fortfarande var uppretad mot dem, skulle de gå sin väg, utan att någon såg dem; samtyckte däremot konungen att ta emot dem, behövde man ju endast låta ropa på dem.
Då herr de Tréville kom in i konungens enskilda väntrum, träffade han La Chesnaye, som upplyste honom om, att man icke träffat hertig de La Trémouille hemma på aftonen, att han hade kommit alldeles nyss och nu var inne hos konungen.
Denna omständighet gladde mycket herr de Tréville, säker som han nu var på att ingen främmande ingivelse kunde smyga sig mellan herr de La Trémouilles vittnesmål och honom själv.
Och tio minuter hade knappt gått, förrän dörren till konungens kabinett öppnades och herr de Tréville såg her-
