Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/86

Den här sidan har korrekturlästs

som gick sin väg och tog rätt på sina musketörer, som han fann hålla på att dela med d'Artagnan hans fyrtio pistoler.

Och kardinalen blev verkligen ursinnig, som hans majestät förutsagt, ja så ursinnig, att han under en hel veckas tid uteblev från konungens spelparti, vilket icke hindrade hans majestät att visa honom det vänligaste ansikte i världen och att, varje gång han träffade honom fråga i sin mest smekande ton:

»Nå, herr kardinal, hur är det med den stackars Bernajoux och den stackars Jussac, edra båda tillgivna tjänare?»



7.
MUSKETÖRERNAS HUSLIGA LIV

När d'Artagnan väl var utom Louvren och rådgjorde med sina vänner om hur han skulle använda sin andel av de fyrtio pistolerna, rådde Athos honom att beställa en god måltid på Pomme-de-Pin, Porthos att ta sig en betjänt och Aramis att skaffa sig en passande älskarinna.

Måltiden intogs redan samma dag och betjänten passade upp vid bordet.

Kalaset hade beställts av Athos, och Porthos hade skaffat tjänaren. Det var en picard, som den ärorika musketören träffat på samma dag på La Tournellebron, där han gick och slog dank och spottade i vattnet, och Porthos hade genast anställt honom.

Porthos påstod, att detta tidsfördriv att spotta i vattnet vittnade om ett lugnt och tankfullt sinnelag, och han hade tagit honom med sig utan någon annan rekommendation. Det förnäma utseendet hos denna adelsman, hos vilken han trodde sig från och med nu anställd, hade lockat Planchet — så hette picarden — och han kände sig något sviken, då han fann den tilltänkta platsen redan upptagen av en kollega vid namn Mousqueton och då Porthos förklarade, att hans hushåll, hur storartat det än var, icke nödvändiggjorde två tjänare, utan att han skulle inträda i d'Artagnans tjänst. Men när han passade upp vid middagen, som hans nye herre gav, och såg honom vid betalningen taga upp en näve guldmynt ur fickan, trodde han sin lycka gjord och tackade himmeln för att ha kommit i