»Så att nu är det inte längre bara hat, utan det är för att hämnas.»
»Verkligen?»
»Och drottningen tror…»
»Nå, vad tror drottningen?»
»Hon tror, att man skrivit till hertigen av Buckingham i hennes namn.»
»I drottningens namn?»
»Ja, för att få honom att komma hit till Paris och för att, när han väl är här, locka honom i någon snara.»
»För fan! Men er hustru, min bästa herre, vad har hon att göra med allt det här?»
»Man känner hennes tillgivenhet för drottningen, och man vill antingen avlägsna henne från sin härskarinna, skrämma henne för att få henne att omtala hennes majestäts hemligheter eller förleda henne att låta bruka sig som spion.»
»Det är antagligt», sade d'Artagnan, »Men mannen, som fört bort henne — känner ni honom?»
»Som jag nyss sagt, tror jag mig känna honom.»
»Hans namn?»
»Det känner jag inte; det enda jag vet är, att han är ett av kardinalens kreatur och honom blint tillgiven.»
»Men ni har väl sett honom?»
»Min hustru har visat mig på honom en gång.»
»Har han något i sitt utseende, som man kan känna igen honom på?»
»Ja, för all del, det är en herre med mycket högdragen min, svart hår, mörk hy, vassa ögon, vita tänder och ett ärr vid ena tinningen.»
»Ett ärr vid ena tinningen?» utropade d'Artagnan. Och därtill vassa ögon, vita tänder, mörk hy, svart hår och högdragen min — det är min okände från Meung!»
»Er okände, säger ni?»
»Ja, ja, men det hör inte hit. Men nej, jag misstar mig, det tvärtom förenklar saken betydligt, ty är den mannen min okände, så kan jag slå två flugor i en smäll och hämnas både för egen räkning och för… Men hur kunna få fatt i karlen?»
»Ja, det vet jag inte.»
»Har ni inte någon aning om var han bor?»
»Inte det minsta. En dag, då jag följde min hustru tillbaka till Louvren, kom han ut därifrån, just som hon skulle gå in, och då visade hon mig på honom.»
