öfwer fogeln, innan han doppas i watten. När fogeln kommit på spettet för elden, bör spjäll sättas framföre, som bewarar hettan och gör honom fortare stekt, hwari rätta egenskapen består. Han begjutes ej med annat än smör, litet salt och mjöl imellan. När knifwen kännes het på tungan, tages han genast af spettet; en del rätta sig efter röken ur skråfwet, men det är mer owist. Är då icke mat-tiden inne, som wore bäst at rätta sig efter, lägges han under täckfat, men ingalunda framför elden, som okunniga Kokerskor pläga bruka. Med det afhuggna krafset gör man på samma sätt, som om kalkon sagt är, sedan det är wäl sönderkrossadt äfwen med fötterna, som hafwa mycken must med sig; men det förbehålles, at de först äro wäl skållade och rena. Denna bouillon kommer wäl til pass innan fogeln bli all. En aktsam Kokerska bör aldrig kasta bort något, som kan göra gagn.
Hjerpar.
Äro de ömtåligaste stekar; deras närings-saft är så flygtig, at en noggran waksamhet måste qwarhålla honom, hwilket är så mycekt nödigar, som hjerpen den förutan nästan kan kallas den torraste köttbit af alla slags stekar. Sedan de äro wäl rengjorde, är godt at det ligga i mjölk några timmar, med bröstet nedwändt; innan de speckas slås upkokadt och litet saltadt watten på dem, när
